Inför tioårsminnet av ett mord i Uppsala skrev en journalist och en advokat en bok om händelserna. Resultatet blev Du ska dö.
Den lilla boken, blott 190 sidor i pocketversionen, är allt annat än liten att ta sig igenom. Det är inte heller en bok jag skulle ha valt att läsa själv. Nu fick jag den mer eller mindre stucken i mina händer och såg det lite som en prövning. En prövning att våga recensera en bok om mord utfört av en före detta granne till mig.
Boken inleds med en avskrift av det larmsamtal som kom in till SOS Alarm en kväll i januari 2002. En kvinna skriker att hennes pappa har dödat hennes syster. Systern är Fadime Sahindal och hon har inte ens hunnit fylla 27 år.
Författarna Ulf Broberg och Leif Ericksson beskriver mordet såsom det troligen har gått till samt händelserna därefter. Till och med diskussionerna på begravningsbyrån. Ibland kommer berättelsen alltför nära. Ibland kommer den så nära att jag funderar över vad som är sant och vad som är en engagerad advokats uppfattning om händelserna. Jag funderar också över huruvida det är OK att en kvinnas advokat tio år efter hennes död skriver en bok om mordet.
Baksidestexten säger att det här är en dokumentär berättelse. Författarna torde ha haft tillgång till de flesta fakta i målet, men de var naturligtvis inte på plats när mordet utfördes. Boken är, också enligt baksidestexten, baserad på advokatens hågkomster och den ena systerns minnen och upplevelser. Alltsammans är sedan kompletterat med material från domarna i såväl tingsrätt som hovrätt samt intervjuer.
Nutida martyr
En del av boken beskriver bakgrunden till händelserna den där januarikvällen när en pappa släcker sin unga dotters liv. Fadime kom till Sverige som sjuåring eller som nioåring – min egen efterforskning ger olika uppgifter. Det är pappan som kommer till Sverige först som flykting. Det är också han som tar hit sina barn. Det är här Fadime växer upp. Och hon blir, i familjens ögon, väldigt svensk. Alltför svensk.
Största delen av boken beskriver hur Fadime blir en nutida martyr. Det säger till och med domprosten som håller begravningshögtiden i Domkyrkan. En kyrka där man normalt inte viger personer av annan tro än den kristna till den eviga vilan. Men Fadimes mord har fått stor uppmärksamhet i media. Och Domkyrkan har erfarenhet av mediatryck (heter det inte medietryck?) sedan Ecce Homo, står det i boken.
Betagen advokat och ingen krishjälp
Språkligt sett är den här boken definitivt inte i Nobelprisklass. På flera ställen hittar jag upprepningar av ord som får mig att fundera över om boken har granskats av någon redaktör. Att advokat Ericksson är betagen av den intensiva och vackra Fadime är ett exempel på bokens upprepningar. Vidare reagerar jag på akutsjuksköterskans reaktion när hon inte, men diakonissan, får blommor som tack för sina insatser. Är sådant nödvändigt att ta med i boken verkligen? Jag efterlyser i stället mer diskussion kring det faktum att ingen - vare sig från landsting eller kommunen – kunde erbjuda någon sorts krishantering. Inte ens från Rikskvinnocentrum vill man hjälpa till.
Ingen av oss som bodde i Uppsala vid tiden för mordet på Fadime (som då inte bodde i Uppsala utan var här på ett hastigt besök) är oberörd av händelserna. Den här boken medverkar till att man blir än mer berörd. Det spelar ingen roll att det är ställt utom allt tvivel vem mördaren är.
Den som vill läsa mer om hedersrelaterade mord kan till exempel läsa Emre Güngörs och Nima Dervish bok Varför mördar man sin dotter?
