Det är dags att rota lite igen i en bokhylla någonstans i Uppsala. Vid dagens utgrävningar hittades en biografi och en deckare.
Ibland är jag så fräck att jag ger bort böcker som jag själv vill läsa – och sedan lånar jag böckerna och gör just det, läser dem Mitt positiva liv, som artisten Andreas Lundstedt har skrivit tillsammans med Cecilia Blankens, tillhör den kategorin. Jag gav bort den i julklapp och nu, ett halvår senare, har jag lånat och läst den.
I den här boken får vi läsare följa Andreas Lundstedts liv och karriär. Mycket öppenhjärtigt skriver han om sex, droger… och hiv-Stina. För det var tio år sen Andreas Lundstedt fick diagnosen. En diagnos han länge förnekade att han hade fått, även för sig själv. Men med det mediesamhälle vi lever i idag är det omöjligt för artister och offentliga personer att ha nån sorts privatliv. Det snackas. Till sist blev tillvaron ohållbar och med en intervju i gay-tidningen QX kom Andreas Lundstedt ut som hiv-positiv. Men innan dess måste han berätta för sina närmaste. Särskilt rörande är kapitlet där Andreas träffar sin pappa. De åker ut till Gamla Uppsala och så berättar Andreas om sin sjukdom.
Beslutet att berätta har han nog inte ångrat, för livet blev mycket positivare efter detta – om jag tolkar boken rätt. Men även om livet blev lättare krävs det självklart mod. Förr eller senare kommer ens hemligheter fram ändå, särskilt om man är en kändis. Det krävs en inre kraft och styrka att klara av att prata om hiv, på ett helt annat sätt än att prata om nån annan sjukdom.
Trots att det är en frilansjournalist som har skrivit Andreas Lundstedts bok känns många delar av den som hans egna ord. Jag tycker att det är bra och tänkvärd bok och nånting att sätta i händerna på den som drabbas – antingen av av diagnosen eller som närstående.
Det började med en sjukskrivning, fortsatte med neddragningar på jobbet och sen skrev Kristina Appelqvist en deckare, Den svarta löparen. Jag har gjort en ny bekantskap inom litteraturen.
Den här deckaren utspelar sig i universitetsmiljö. I centrum står Emma, som är rektor för ett västgötskt universitet (tankarna fladdrar ändå lite till SLU här i Uppsala) . En dag hittas hennes sekreterare mördad. Och hela ledningen för universitetet blir misstänkt. En schackpjäs från en utgrävning hittas bland mordoffrets grejor. Den vita löparen har en viktig roll i den här boken, men det har även den svarta dito.
Lite grann märks det nog att det här är en debutdeckare. Den haltar på sina ställen och oviktiga saker – eller snarare saker som inte för handlingen framåt eller har nån annan relevans – finns där bitvis. Kristina Appelqvist har liknats vid såväl Camilla Läckberg som Maria Lang, men jag vill inte riktigt hålla med om det. Kristina Appelqvist är sin egen, nämligen.
Den här första boken i serien om rektor Emma och polisen Filip får medelbetyg av mig. Det kan tyckas lågt. Men, jag ska faktiskt omgående börja läsa dess uppföljare. För jag tror nämligen att Kristina Appelqvist kan bättre!