Richard Durrant är en brittisk gitarrist som gärna går sina egna vägar. Trots att han i grunden är en klassisk gitarrist är han inte rädd för att blanda olika stilar.
På det nya dubbelalbumet Stringhenge visar han sin skicklighet som gitarrist men också vilken stor bredd han har som musiker. På den första av de två skivorna Stringhenge Part 1 - Solos on the Bog Oak Guitar, Tenor Guitar and Ukulele spelar Durrant sologitarr. Han använder sig av helt olika instrument. En konsertgitarr gjord av 5000 år gammal ek, en fyrasträngad tenorgitarr och en vanlig ukulele.
Richard Durrant med gitarr. (Foto: Kris Pawlowski)
I huvudsak innehåller skivan olika stycken av J.S. Bach och några stycken med folkmusik från Skottland och England. Genomgående är arrangemangen snygga med lite jazzton och en hel del brittisk folkmusik. Richard Durrants gitarrspel är både tekniskt skickligt och lekfullt på samma gång. Han tänjer gärna lite på gränserna även då han spelar Bach.
På den andra skivan med undertiteln "The English Guitar Hymnal" får vi höra något helt annat, Här spelar inte Richard Durrant bara gitarrer av olika slag utan visar att han även kan hantera cello, olika basgitarrer, mandolin, orgel, cembalo, flöjt, Shruti-box (en slags indiskt bälgspel) och Bodran (en irländsk trumma). Han sjunger också mycket bra, med en väl passande röst för den engelska folkmusiken.
Han har också tagit hjälp av ett antal andra musiker och sångare som flöjtisten Piers Adams, Howard Beach på cembalo och kammarorgel, violinisten Nick Pynn, slagverkaren Stephen Hiscock, sångaren Robert Andrews och Durrants dotter Daisy på körsång, dragspel och vissla. Gruppen Sompting Village Morris bidrar med klockor, käppar och danssteg på Durrants komposition "Morris Dreams"
Richard Durrant "Bicycle tour" (Foto: Dawn Jee)
Förutom helt egna kompositioner på denna andra skiva har Richard Durrant gjort musik som bygger på olika traditionella sånger. Musiken skiljer sig mycket från Part 1. Det blir något helt annat med alla instrument och framförallt sången på några av spåren. Det är en genomgående röd tråd av folkmusik på denna skiva. Låten "Kenny the Hedge" har även lite tidig engelsk progressiv musik i sig.
Efter att Richard Durrant spelat in albumet begav han sig ut på en cykelturné. Med sina instrument och annan packning på en släpkärra efter cykeln trampade Durrant runt till tio olika platser där han höll konserter. En av anledningarna till att han begav sig ut på en cykelturné var att han ville försöka att komma närmare sitt hemland som han fått allt svårare att förstå sig på med tiden.
Richard Durrant. (Foto: Kris Pawlowski)
Så här skriver Richard Durrant själv i ett e-postmeddelande till mig: "Jag hoppas att du kommer att njuta av albumet. Det hyllar sådant som jag älskar som J.S Bach, engelsk folkmusik, europeisk konst, brittiska, landskap, kristendom och folktro (paganism), engelsk folk-barock etc. Jag har dessutom varit inspirerad av saker som jag föraktar: Brexit, Trump och modern politik.
Jag cyklade från en del i Storbritannien till en annan och framförde mina konserter.Det var som att jag gjorde en pilgrimsresa genom ett land som jag inte längre förstår mig på. Färden hjälpte mig att finna ro. Jag ser mig i första hand som europé och därefter som britt."
Det är verkligen ett mycket spännande dubbelalbum som Richard Durrant har skapat. Hans gitarrspel är av yppersta klass. Jag imponeras också av hans stora musikalitet när det gäller att spela andra instrument och att sjunga samt att komponera och arrangera. Stringhenge visar verkligen många sidor av Richard Durrant. Det skulle verkligen vara roligt att få se denna mästare deltaga i Uppsala Internationella Gitarrfestival i framtiden.
Mitt betyg blir 8/10
