Ibland passar vissa album väldigt bra ihop. Så tycker jag det är med de tre albumen av David Myhr "Lucky Day", Peter Kvint "Still Life" och Citizen K "III". Det finns stor anledning att tro att dessa tre herrar har ungefär samma influenser.
Vi börjar med David Myhr. Detta för att hans album "Lucky Day" släpptes redan i maj. ibland tar det tyvärr lite tid att gräva i recensionshögarna, men det är också bra att hinna lyssna ordentligt. David Myhrs album är ett album som man gillar på en gång, men det håller också måttet i längden. Myhr har ett förflutet i bandet The Merrymakers som han var med i under hela 20 år, mellan 1990-2010.
De blev aldrig så stora i Sverige som de var utanför vårt lands gränser, inte minst i Japan. Det går inte att ta miste på David Myhrs influenser, The Beatles förstås. Hans sång och även musiken påminner också en hel del om Jeff Lynne och ELO. David har verkligen lyckats fånga ett stort mått av harmoni i sina fina låtar som är mycket välkomponerade.
Den meriterade låtskrivaren och producenten Peter Kvint har precis släppt sitt debutalbum "Still Life". Under sin karriär har han skrivit låtar till och producerat åt många artister, både svenska och utländska. Listan är lång, men här är ett urval, Andreas Johnson, The Ark, Thomas DiLeva, Louise Hoffsten, Peter Jöback, Björn Skifs och Magnus Uggla. Kvint har också jobbat med internationella artister som A-ha, Natasha Bedingfield, Heather Nova och Brtitney Spears.
Det finns en del gemensamma nämnare med David Myhr. De använder samma trummis, Andreas Dahlbäck. Båda tackar varandra på sina respektive omslag. Influenserna från Beatles och ELO hör jag även här. Andra stycken får mig att tänka på så skilda artister som Pink Floyd, Beach Boys och Queen. Kvints musik är lugnare och mer känslosam än Myhrs. Ibland är det smäktande vackert. Texterna framträder också mer i de balladliknande poplåtarna.
Den tredje och minst kända av de tre skickliga popsnickarna heter Klas Qvist men använder artistnamnet Citizen K. Han har precis släppt sitt tredje album som för ordnings skull bär namnet III. Även här är influenserna från band som The Beatles och ELO tydliga. Kvists låtar är mer progressiva och lite rockigare än de två andra herrarnas. Här svävar Genesis och Alan Parsons Project förbi i mitt musiksinne. Det finns också Beach Boys-liknande körer. Det vimlar faktiskt av igenkänningsfaktorer i Qvist musik, hör jag inte lite America och Pink Floyd också? Citizen K. är nog det musikaliskt mest omväxlande av de tre albumen, utan några andra jämförelser.
Det känns som att David Myhr, Peter Kvint och Klas Qvist skulle ha mycket att snacka om och nog gilla varandras musik. Jag skulle gärna sitta ner och prata med dem tillsammans. Jag är själv präglad av mycket av den musik som har influerat dem. Gillar man någon av dessa tre album så tror jag sannolikheten är hög att man gillar de andra två också. Alla tre albumen är små mästerverk som jag gärna lyssnar på många gånger. Det kan faktiskt inte bli så värst mycket bättre än så här inom denna genre.
Världsklass gånger tre, och mina betyg blir givetvis 30/30 sammanlagt, som de får dela rättvist på.
