Så kom den då, Fröken Elvis' andra skiva. Som titeln antyder "Kungen och vi" så handlar det både om Elvis-covers men också egenskrivna låtar.
Jag har lyssnat på den här skivan i nästan en månad nu. Och för att sammanfatta det väldigt kort och grovt, jag gillar det. Under den här månaden så har jag lyssnat på den minst en gång om dagen. Jag kommer på mig själv att det snurrar "FrökenElvis-låtar" i mitt huvud när jag inte lyssnar på musik. Små textrader och melodislingor dyker upp när man minst anar det. Inte på det där irriterande sättet som vissa sommarplågor kan göra, mer som en trevlig gammal vän.
Fröken Elvis i samband med releasespelningen för nya skivan. (Foto: Morgan Jansson)
Deras småtrevliga, alldagliga texter sätter sig på ett behagligt sätt. De är verkligen alldagliga och handlar om de mest skilda ämnen. Det dyker upp svartsjuka, avundsjuka, för tidig död och en tant i Hallstavik... De flesta är ganska lättvindiga men det finns också texter som berör och väcker tankar. Allt är snyggt och prydligt producerat och det låter bra. Jag uppskattar verkligen bra ljud och riktiga instrument, och det får man här. Dessutom är de duktiga musiker.
Camilla Fritzén och Josefin Berge. (Foto: Morgan Jansson)
Vad jag däremot saknar är ett texthäfte, att kunna sjunka ner i fåtöljen framför stereon med texthäftet medan man lyssnar på skivan, det är så jag vill ha det. Nu saknas texthäftet... Att viss information på omslaget är i det närmaste oläsbar, gör inte saken bättre. Det innfinner sig också en "Magnus Uggla-känsla" över den här skivan. Jag menar naturligtvis inte rent musikaliskt. Utan snarare "Underbart är kort, alldeles för kort..." Att släppa en skiva som bara är 25 minuter, jag tycker inte att det räcker. Men som sagt, det som är, det gillar jag.
Sanna Andersson. (Foto: Morgan Jansson)
Jag har haft möjlighet att se Fröken Elvis live vid tre tillfällen. Jag tror att det bidrar till att jag gillar skivan så mycket som jag gör. När jag lyssnar på skivan så ser jag minnesbilder från livespelningarna framför mig. Har ni möjlighet att se dem live, gör det. Som jag nämnde tidigare så är de bra på det de gör. Och kanske framför allt så gillar de att spela live, och det märks och det smittar av sig. Inlevelse och engagemang är de beskrivande ord som dyker upp när jag tänker på deras konserter. Den första konserten jag såg, där var det även en del rollspel.
Lisa Bodelius. (Foto: Morgan Jansson)
Tyvärr var det en alldeles för liten scen nu senast när det var releasespelning. Det fanns inte utrymme för något sådant, bokstavligt talat. Däremot så fanns det en hel del inlevelse i form av mimik. I synnerhet i extranumret "Psykopat" där Camilla Fritzén (sång) ser arg ut, på riktigt. Nåt som inte är så vanligt är att alla bandmedlemmar delar på mellansnacket. Ofta är det bara en person som står för mellansnackandet men här delar man på den sysslan, omväxling förnöjer.
Betyget blir 5/10, hade blivit högre om speltiden varit längre, 25 minuter är i minsta laget för en "fullängdare".
