Uppsalanyheters musikskribent Pär Dahlerus recenserar fyra nya starka plattor från Sam Outlaw, Justin Townes Earle, Daniel Romano och Garland Jeffreys. En av dessa album belönas med högsta möjliga betyg tio av tio.
Sam Outlaw "Tenderheart"
Sam Outlaw har släppt sitt andra album "Tenderheart" Det förra albumet "Angelino" var en stor succé. Nu har alltså den viktiga uppföljaren släppts. "Tenderheart" är inte lika direkt men efter några lyssningar börjar det sitta.
Sam Outlaw har lyckats förnya sig och ändrat sitt sound lite lagom mycket. Det mer traditionella countrysoundet har nu vävts in i en poppigare matta. Det låter mer Kalifornien om det, lite som en mix av Dwight Yoakam och James Taylor. Det är ett snyggt och "slickt" sound, kanske lite för välpolerat ibland.
Sam Outlaws karriär har bara börjat och jag är säker på att vi kommer att få höra mer av honom i framtiden. Han är dessutom snart på sverigebesök där även ett stopp i Uppsala verkar vara på agendan. Mitt betyg blir 8/10.
Justin Townes Earle "Kids in the street"
Att ha en berömd förälder gör det nog inte så lätt för en del artister, men visst kan det väl också ge draghjälp. I Justin Townes Earles fall är det förstås pappa Steve som man lätt jämför honom med. De gör ju båda två musik inom samma genre.
Det är faktiskt frågan om inte Justin Townes Earle till och med närmat sig Steve Earles musik lite mer på den nya skivan. "Kids in the street" känns mer traditionell rootsy americana än de tidigare albumen som han har givit ut.
Det känns som att Justin Townes Earle har hittat hem på det nya albumet som är ett av hans starkaste hittills. Det känns som han vågar närma sig pappa Steves musik på ett annat sätt än tidigare. Albumet är producerat av Mike Mogis. Alla låtar är skrivna av Justin Townes Earle. Ett mycket bra album som jag ger 8/10.
Daniel Romano "Modern Pressure"
Kanadensaren Daniel Romano är ett av de mest intressanta namnen som dykt upp under de senaste året. "Modern Pressure" är hans sjätte album sedan 2010 då han debuterade med "Workin' for the music man". Han har ändrat stil från album till album så man vet aldrig riktigt vad man ska förvänta sig.
De första albumen var countrybetonade och då jämfördes Romano främst med Lee Hazlewood. Han har sedan dess genomgått en stor förändring både stilmässigt och på det sätt som han sjunger. Personligen har jag gillat allt han gjort och inte heller "Modern Pressure" gör mig det minsta besviken. Sedan förra årets "Mosey" så är kanske inte förändringen så stor men den finns där ändå.
På det första spåret "Ugly Human Heart pt. 1" Låter Daniel Romano som 70-talets Bob Dylan på helium. Överhuvudtaget tänker jag mycket på Dylan och Beatles. Lyssna till exempel på Impossible Green som kunde varit skriven av George Harrison med gitarrspel och allt. Ibland är det lite psykadeliskt och jag tänker att det passar bra att detta album släpps lagom till Stg. Peppers 50 års jubileum.
Jag får liksom inte nog av Daniel Romanos musik. Den trollbinder mig verkligen. Trots de starka influenserna som jag hör i hans musik så är den helt och hållet unik. "Modern Pressure" är en solklar fullträff igen från den fantastiske Daniel Romano. Högsta betyg 10/10 utan minsta tvekan.
Garland Jeffreys "14 steps to Harlem
En senior i detta sällskap är Garland Jeffreys, vars nya album 14 steps to Harlem" också är riktigt bra. Öppningsspåret "When you call my name" är en riktig rock-rökare i Springsteens anda. "Schoolyard Blues skulle kunnat varit en Stones låt. "14 steps to Harlem" är en skön rockballad.
Skivan fortsätter på detta omväxlande sätt. Vi får också lite reggae och några lite onödiga covers av Lennon/McCartneys "Help" samt Lou Reeds "Waiting for my man", även om han gör det bra. I helhet är det ett bra album även om det är lite ojämt men också omväxlande på gott och ont. Mitt betyg blir 7/10.