Fyra nya album av fyra män som alla bär hattar på skivomslagen. Alla fyra albumen kan kategoriseras under genren Americana/Country men är ganska olika även om det också finns likheter förutom själva hattarna.
Aaron Lee Tasjan "Silver Tears" - Jack Ingram "Midnight Motel" - Dwight Yoakam "Swimming Pool, Movie Stars..." - Luke Bell "Luke Bell" Fyra män i hattar...
Den trettioåriga Aaron Lee Tasjan släpper sitt andra fullängdsalbum "Silver Tears". Innan han som nu satsar på sin solokarriär har Tasjan varit med i flera olika band och konstellationer. En tid var han till och med leadgittarist i New York Dolls.
"Silver Tears" består av 12 låtar varav Tasjan skrivit de flesta själv. Han blandar mer traditionell Americana med poppigare tongångar och ett modernt sound. Jag tycker att Aaron Lee Tasjan röstmässigt påminner lite om Rodney Crowell. Några lite poppigare låtar som "Little Movies" och "Dime" får mig att tänka på Travelling Wilburys. Det är ett bra album som ger mersmak. Den 27 januari får vi dessutom möjlighet att se Aaron Lee Tasjan uppträda i Uppsala då han kommer att stå på Katalins scen.
Jack Ingrams nya album "Midnight Motel" är betydligt mer traditionell roots Americana som påminner en del om Jason Isbell men även lite som Steve Earle stilmässigt. Jack Ingram har ett tiotal album i bagaget och har varit aktiv sedan 1992. Låtmaterialet på det nya albumet är genomgående starkt och håller en hög nivå. I en genre med stor konkurrens står det sig väldigt väl.
I det här sällskapet får man nog kalla Dwight Yoakam en veteran. Han har hunnit fylla 60 och har en mer än trettio år lång karriär och ett tjugotal album bakom sig. På Yoakams nya album "Swimming Pools, Movie Stars..." går han tillbaka till rötterna och har spelat in låtar från sin katalog i klassisk bluegrass/country-stil. Det är bra men hade kunnat varit mer intressant om han skrivit nya låtar till albumet istället.
En artist som stilmässigt ligger rätt nära Dwight Yoakam är Luke Bell som just släppt ett självbetitlat album. Det är traditionell country som kunde varit inspelad för flera decennier sedan. Han förvaltar arvet efter artister som Merle Haggard, Johnny Cash och Buck Owens väl. Det svänger fint och känns mer intressant och spännande än Dwight Yoakams nya album.
