Alexandra Pascalidou var fredagens huvudtalare på nationaldagen i Uppsala, innan hon gick upp på Parksnäckans scen fick jag chansen att träffa henne bakom kulisserna. Min tanke var att fråga henne om talet som skulle hållas och få en kommentar om de mörka krafter som vill göra skillnad på människor med olika bakgrund.
Det blev ett samtal om den hopplösa kampen för att bevisa sin svenskhet för omgivningen, men också ett insiktsfullt möte där jag blev påmind om alla självklarheter som är medfödda för mig som har svenska som modersmål.
– Jag måste hela tiden intyga min kärlek och min beundran för det här landet, vilket ni slipper, säger Alexandra. Det måste vara fantastiskt skönt inte minst en sådan här dag när många som jag känner är på landet, tar det lugnt och bara hänger i hängmattan. Det kan inte jag unna mig riktigt, till skillnad mot majoriteten av svenskarna, har jag hållit nationaldagstal säkert de senaste 20 åren.
– Ni behöver inte göra någonting för att bevisa er svenskhet förklarar hon. Jag vet inte hur många gånger jag blivit fotograferad intill svenska flaggor eller behövt skrika ut att jag är svensk och ändå är det folk som blir rasande, provocerade eller förnedrade, eller vill ta ifrån mig min svenskhet.
Alexandra är född i Rumänien av grekiska föräldrar och kom till Sverige och Rinkeby som 6-åring, hon har på egen hand gjort en lång resa och har idag en högskoleexamen vid Stockholms universitet och är en respekterad journalist och författare.
Idag när mörka krafter verkar och vill göra skillnad på människor, hur kan man använda nationaldagen för att hylla mångfalden och alla människors lika värde?
– Det är det jag ska försöka göra idag säger Alexandra snabbt och fortsätter - jag har bott här i 35 år och kämpat för att erövra svenskheten, jag har besegrat ”sje-ljuden” jag har försökt lära mig alla koder och alla uttryck, men när jag tänker efter så kan jag känna att det bara är att kapitulera – jag tycker att dem ska ge upp.
– Det är så jag kan känna, så mycket tid jag har slösat, så många år att försöka bli svensk och det enda jag ser är de som står och håller emot – de som håller för dörren så att inte jag ska ta mig in, dem håller för fönster, trots att majoriteten av svenskarna faktiskt tycker att jag är helt okej som svensk så är de enda som hörs extremisterna. Det är dem som vill ha hat och ofred, det är dem som hörs mest i kommentarsfälten, för snälla människor sätter sig inte och skriver.
Så nu har jag kapitulerat och tänkt att jag ger upp säger Alexandra och fortsätter, mitt liv handlar inte om att man skall ikläda sig någon slags etnisk eller nationell etikett. Jag är mest stolt över vad Sverige symboliserar i världen, en viss grad av jämställdhet och jämlikhet. Att vi är ett land där vi är snälla mot våra medborgare, där man kan göra sin röst hörd, där det inte är en enorm skillnad mellan makten och folket.
De nya svenska medborgarna som hälsades välkomna vid en ceremoni vid Uppsala slott på nationaldagen ska inte jaga svenskheten är den slutsatsen som jag drar av Alexandras resonemang.
– Nej, när dem har fått sitt pass ska de tacka och tänka, fantastiskt att vara medborgare i ett land med en demokrati, som är i fred och frihet – som inte haft krig på 200 år.
– I Sverige finns det människor som faktiskt bryr sig om frågor som jämställdhet och jämlikhet, där finns transparens och byråkratin sätter inte käppar i hjulen för medborgarna som man gör i andra länder. Graden av nepotism och korruption är mindre än i andra länder och att känna tacksamhet över detta samtidigt som det är inte ett missmål att bli svensk – man kan vara vad som helst så länge man är en människa som står upp, är ärlig och gör sitt bästa för sina medmänniskor oavsett var de kommer ifrån.
Alexandra tycker att det känns som att nationalismen är som en varm filt som många iklär sig när det blåser hårt, när det är arbetslöshet eller svårt i livet. Som ett slags ”snuttefilt” vilket märks framförallt i andra europeiska länder.
– Men den slår väldigt lätt och tippar över åt fel håll, den blir exkluderande, så jag tänker idag se till att vi värnar och kämpar fram ett Sverige som är inkluderande – det som Sverige stått för i världen.
Idag när vi hälsar nya medborgare i Uppsala kommun välkomna, legaliserar vi inte då sättet att dela upp folk eftersom dem redan är en del av vår gemensamma värld?
– Jag ser det här som ett officiellt välkomnande, jag ser det här som vackert, inte som något nationalistiskt hysteriskt utan mer som ett varmt välkomnande. Nu ingår "ni" rent byråkratiskt och administrativt i vår enhet, och det betyder att ni formellt är svenskar…
Vad kan vi göra, eller vad kan jag göra?
– Visa den svenska storsintheten, den som jag tycker har funnits sen jag var liten och kom hit som barn, storsintheten handlar om att svensken inte är intellektuellt introvert, eller inskränkt. Vi reser mer än annat folk i världen, vi är öppna för intryck, vi är ett litet land på den globala marknaden. Vi är trygga i oss själva och kan möta andra människor som är annorlunda. Det enda vi kan kräva av de som kommer hit från andra länder är att vi har ett samhällskontrakt som handlar om att vi följer den svenska lagen, och att vi också försöker odla den här öppenheten och generositeten.
De onda krafter som får allt större fäste, kommer du att beröra det idag?
– Absolut, men dem berör jag ju alltid och ibland kan jag bli förbannad över att de tar upp så mycket av min tid, när jag vaknar på morgonen och det första jag får är ”hej din äckliga zigenarhora”, ”du måste lämna landet” eller ”det här är inte ditt land”, jag försöker blockera dem eller anmäla som spam. Men så tänker jag att man inte ska tillskriva dem så mycket makt vi kan inte låta dem definiera svenskheten, ska vi låta en liten minoritet definiera vad som är vad, ska vi låta nazister bestämma vad Sverige är?
Men – även om jag säger det i teorin så blir jag så ledsen avslutar Alexandra som sedan går ut och håller ett inspirerande tal inför ett fullsatt Parksnäckan.
