Lördagens "Be bop a luba" med Peter Jezewski blev ett musikaliskt smörgåsbord från 50- och 60-talet, en orgie i "do-wop" musik när den är som bäst. Trots sina fyra timmar ville man aldrig att den skulle ta slut.
Be bop a luba är en enda stor hyllning till den bästa av musikaliska anrättningar, publiken bjuds på en nostalgisk resa som gör att man längtar till 50- och 60-talet. Jag skulle vilja börja denna recension med att lyfta fram personen Peter Jezewski, en mer ödmjuk och osjälvisk artist får man nog leta efter. På det sättet han lät sina medmusikanter växa och så klädsamt prestigelöst ta ett steg bakåt för att ge dom "sin" tid på scenen, hans sätt att verbalt hylla deras kompetenser är stort.
Jezewski gick inte "bara" in och rev av ett gäng låtar och ”cachade in” sitt gage, han bjöd på en fyra timmar lång show i toppklass denna kväll i ett utsålt Uppsala Konsert & Kongress. Det blev en resa tillbaka till "the fifties and the sixties" Att lyfta fram några musikaliska toppar är omöjligt, allt var lika bra. Men trots de fyra timmarna så finns det så oändligt många musikaliska guldkorn som inte fick plats och man önskade att showen aldrig skulle ta slut.
Individuellt så är Peter Jezewski en ödmjuk artist med en perfekt röst för att sjunga just den här typen av musik. Att han också är en kompetent musiker visar han genom att behärska Piano, Gitarr och bas på ett utmärkt sätt. Ett försök att lyfta fram några musikaliska toppar får ändå bli när Svenne Hedlund gör entré till låten "Donna" och hela UKK ställer sig upp och tar emot den före detta Hep Stars sångaren och musikikonen, unga skönsjungande Sara Larsson med en fantastisk röst och icke att förglömma Gitarristen och sångaren Dennis Quintero med en otrolig basröst, Tone Norum var ytterligare en gästartist men hennes nummer lyser dock inte lika klart som de övriga gästartisternas då hon inte riktigt når fram till publiken.
Larz-Kristerzs pianisten Kent Lindén förtjänar nästan en egen recension, fyra timmars ”galen” show av Lindén, ibland blev det nästan lite för mycket av det goda och han hade en egen fanclub uppe på balkongen, något som ingen i konserthuset kunde undgå att märka. Att se hans egen show bakom synthen var nog värt halva biljettpriset. Som sagt, det är svårt att välja ut några musikaliska toppar, men "Kissing in the moonlight", Acapellaframförandet av "Come go with me" och bandets egen version av "Bebopalula" toppades med ett grymt framförande av "Hey Paula" med Peter Jezewski tillsammans med Sara Larsson.
Dennis Quintero och Peter Jezewskis framförande av "Mr Bassman" eller "Pretty Little Angel eyes" där den sistnämnde introducerades med en hyllning till Jezewskis dotter och barnbarn. Det känns inte rätt att försöka lyfta fram några låtar före andra, Jezewski var för övrigt tvungen att ta bort massor av låta, trots fyra timmars nostalgisk musikalisk resa. En sak är säker, det var bättre förr, i alla fall när det gäller musiken.
Peter Jezewski har med sina 36 år i branschen förstått hur viktig delaktigheten från publiken är, han får med sig hela UKK på handklappningar och körsång, snacket mellan låtarna är naturligt och avslappnat. Alla får vara med, konsertens final var egentligen "Goodnight Sweethart", men som bonus kom Svenne Hedlund in på scenen och tillsammans med publiken framfördes ”i natt jag drömde” alla sjöng med och höll varandra i händerna, ett värdigt och känslomässigt avslut som är svårt att bortse ifrån.