Skriv ut denna sida
Prince Icomstan på Reggaefestivalens första dag. (Foto: Morgan Jansson) Prince Icomstan på Reggaefestivalens första dag. (Foto: Morgan Jansson)

Uppsala reggaefestival 2019 - så var fredagen

2019-07-29 - 09:56

 

Uppsala reggaefestival är vid det här laget en institution i Uppsalas musik- och kulturliv. Festivalen har under åren ambulerat mellan ganska många platser. I år var man tillbaka på rätt centrala och lättillgängliga Fyrishov, där det en gång ska ha börjat. Själv har jag trots många år i staden och ett stort musikintresse aldrig besökt festivalen tidigare. Inte heller i år hade jag tänkt närvara, innan jag med kort varsel fick frågan om jag kunde tänka mig att bevaka den för Uppsalanyheter. Med viss bävan tackade jag ja. Det gjorde jag rätt i.

 

Klockan närmade sig fem den heta fredagseftermiddagen den 26 juli när jag gick in på festivalområdet. Föredömligt nära entrén fanns en vattenkran där jag kunde fylla på den flaska jag var tvungen att tömma för att komma in. Vätska skulle behövas. Nära entrén fanns också det välbesökta utomhusbadet, liksom försäljare av langos, falafel, kebab, t-tröjor, diverse prydnadsföremål och allt annat en festivalbesökare kunde tänkas behöva. Folkmassan var då ännu ganska gles, men märkbart varierad. Där fanns barnfamiljer, gamla, unga och de mittemellan som jag. Där fanns många olika nationaliteter och det tog inte lång tid innan jag hörde andra språk än svenska och engelska.

 

5D3 3300-copy-UN

Sångare i Natural Rockers från Enköping. (Foto: Morgan Jansson)

 

Längst bort på festivalområdet fanns stora scenen och en bit ovanför den det tält som kallades Club Uhuru, där DJ:s spelade musik hela helgen. När jag kom till scenområdet var det inget band på scenen. I skuggan och den relativa svalkan längst fram framför scenen stod bara Fyrishov-profilen Kaj Krokodil, säkert väldigt svettig i sin gröna dräkt. Desto fler satt på filtar och fällstolar på olika skuggiga platser snett framför scenen.

 

5D3 3354-copy-UN

Natural Rockers tidigt på fredagseftermiddagen. (Foto: Morgan Jansson)

 

Det skulle skulle inte dröja länge innan konferenciern Kung Henry gick upp på scenen och presenterade den första artist jag såg under festivalen, Daniel Lemma från Göteborg. Han backades av bandet med det passande namnet Hot This Year Band, dagen till ära förstärkta med blåsare. Efter en stund hade deras sväng och Lemmas souliga sång lockat en åtminstone halvstor skara som stod och dansade lätt framför scenen.

 

Givetvis framförde Lemma "Mr. Hibbert", hans hyllning till en av reggaens stora namn, Toots Hibbert i Trots & The Maytals. Lemma var inte festivalens första artist, men han var den första jag såg. En god inledning.

 

5D3 3586-copy-UN

Daniel Lemma från Göteborg. (Foto: Morgan Jansson)

 

Nästa akt på stora scenen var Kalle Baah från Skärblacka utanför Norrköping. De har närmare 40 års erfarenhet och har spelat på reggaefestivalen flera gånger förut. Det var snabbt uppenbart att många som drog sig fram mot scenen var välbekanta med deras musik.

 

Under ett medley med gamla låtar sjöngs det glatt med. Även tre år gamla "Alla är födda under samma himmel (men ingen av oss har samma horisont)" gav utrymme för allsång. Alldeles nya låten "2000 år" passade fint i setet. Man kan kanske inte säga att det var någon jättepublik som dansade framför scenen, men stämningen var god.

 

DSC00857-copy-UN

Kalle Bah med band. (Foto: Morgan Jansson)

 

Nästa punkt på programmet var 20 minuter yoga. Ett femtiotal tappra, främst kvinnor i olika åldrar, prövade att sträcka på sina lemmar och leder på de mest orimliga vis. Själv ansåg jag jag mig för gammal, stel och tjock för att ens fundera på att ta sådana risker. Uppe på scenen följde konferenciern och Uppsalaprofilen Kung Henry med i de tre yogainstruktörernas uppmaningar och anvisningar.

 

5D3 3753-copy-UN

Stefan Trepkow, Natural Way från Uppsala. (Foto: Morgan Jansson)

 

Yogan följdes av Uppsalabandet Natural Way. De var som störst på 90-talet, upplöstes och har sedan då och återuppstått för enskilda spelningar. Som denna, fast mycket tyder på att återuppståndelsen nu är mer långsiktig. Deras klassiska rootsreggae på engelska drog de inte lika mycket folk som Kalle Baah, men fler och fler tillkom under konsertens gång, insugna av rytmerna från högtalarna.

 

Sångaren Stefan Trepkow kunde från scenen meddela att bandet snart kommer med en ny vinyl, som de också gav smakprov från. Han hälsade också till en alldeles speciell person i publiken, nämligen hans mamma. Låten "Love fire" fick igång publiken rätt bra, men efter den var tyvärr deras tid slut.

 

5D3 3897-copy-UN

Natural Way från Uppsala. (Foto: Morgan Jansson)

 

Efter en utdragen soundcheck fortsatte festivalen med 68-årige jamaicanen Horace Andy, med en mer än 50-årig karriär bakom sig. Helt klädd i vitt och ackompanjerad av ett femmannaband underhöll han i omkring 50 minuter. Han spillde ingen tid, utan hade snabba övergångar mellan låtarna. Han berättade att "Every tongue shall tell" var hans favoritlåt bland dem han spelat in.

 

Givetvis framförde han "Skylarking", som uppenbarligen välbekant för publiken. Rösten är lite djupare nu än på hans klassiska inspelningar, men för mig var Andy festivalens höjdpunkt så här långt.

 

7D2 4515-copy-UN

Horace Andy från Jamaica. (Foto: Morgan Jansson)

 

Nästa akt var I Grade Dub Feat. Tippy & The Nazarenes. Tyvärr kan jag inte säga så mycket om dem, då jag under deras tid på scenen behövde göra andra ärenden på festivalområdet och fastnade en stund och beundrade solnedgången. Det jag hörde lät dock bra.

 

5D3 4161-copy-UN

I Grade Dub Feat. Tippy & The Nazarenes. (Foto: Morgan Jansson)

 

Sedan återstod två akter. Efter en rätt uttröttande arbetsvecka bestämde jag för att bara se den första av dem, så ni läsare får försöka förlåta att jag inte har något att säga om Zamunda & Anthony B. Däremot såg jag Johnny Osbourne, som framstod som fredagens stora publikdragare. För första gången denna kväll upplevde jag att det var ont om svängrum i området framför scenen.

 

Det var trångt och de som trängdes var entusiastiska. Redan efter ett par låtar frågade Osbourne om vi ville ha mer. Gensvaret var ett starkt ja. Det återupprepades sedan efter varje låt. För mig var Osbourne tillsammans med Horace Andy fredagens höjdpunkter och en bra avslutning på en bra kväll.

 

5D3 4371-copy-UN

Johnny Osbourne. (Foto: Morgan Jansson)

 

På väg ut såg jag och hörde några ordningsvakter som tålmodigt och på trevande engelska försökte förklara svensk alkohollagstiftning för en uppenbart överförfriskad ung man, av accenten att döma troligen hitrest från Nederländerna.

 

Det var andra eller tredje gången under hela kvällen som jag såg någon som var uppenbart överförfriskad. Jag har varit på många festivaler, men aldrig sett så lite fylla som denna fredag.

 

5D3 4591-copy-UN

Från Zamunda & Anthony B:s spelning. (Foto: Morgan Jansson)

 

Jag kände mig aningen mör men glad när jag satte mig på bussen hem mot Storvreta. Jag kunde se tillbaka på en trevlig fredag med mycket musik och trevliga, avslappnade människor av olika sorter och i åldrar från något år till 80+.

 

Hade jag vetat att det var så här trevligt hade jag gått något tidigare år. Det var dock inte slut. Jag hade hela lördagen i baktaktens tecken att se fram emot. Fortsättning följer...

Text: Tobias Levander

 

Uppsalanyheter
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Recension: Långbacka/Bådagård, alltså Maja Långbacka och Matilda Bådagård har släppt sitt andra album som de kallar Every little whisper turns into a roar.

Recension: Nu på fredag släpper Uppsalabandet Almost Dead Men sitt debutalbum, A brilliant Future wasted growing up. Inte nog med att de lyckats skapa ett album som skulle kunna härstamma från 70-talet, de ger också ut albumet på vinyl.

Allt blir annorlunda med det nya coronaviruset för DJ, musiker och Zumbainstruktör Simon Monserrat. Den pågående pandemin påverkar musikbranschen och andra kringverksamheter.

Recension: Uppsalabon Markus Berjlund säger själv att han är en orolig själ. Det kan man även utläsa av titeln till det nya albumet "Om allting går åt helvete så ska du inte följa med". Albumet känns dock betydligt mer positivt än så och det är dessutom riktigt bra.

Recension: Det här är första gången vi spelar i Uppsala, berättar Slowgolds Amanda Werne från Katalins scen ett par låtar in i fredagens konsert. Så fantastiskt ställe! lägger hon till. Det tycks som att uppskattningen är ömsesidig och att många i publiken länge sett fram emot att se och höra Slowgold här.

Recension: Pianisten Emil Ingmar har nyligen släppt sitt första album som han kallar "Karlavagnen. Ett album som innehåller tolv originalkompositioner av den Värmlandsbördige Uppsalabon.

Recension: Den 29 årige kanadensaren Joe Nolan är inne i en väldigt kreativ och produkriv fas. Hans senaste album som släpptes för någon vecka sedan heter Drifters.

Recension: Uppsalaaktuella Slowgold släppte nyligen sitt nya album, Aska. På fredag 6 mars kommer de till Katalin.

Recension: Den mycket hyllade föreställningen " Kvinnan som är jag" med Lisa Nilsson på UKK, var i det närmaste utsåld, vilket fick stor effekt på applåder, allsång och skratt.

Recension: Två artister med stora influenser från soulmusiken uppträdde på Katalins Klubb Uffe på tisdagskvällen. Liz Brasher från Memphis och Jesper Lindell från Ludvika.