Skriv ut denna sida
Amythyst Kiah spelade på Katalins Klubb Uffe. (Foto: Morgan Jansson) Amythyst Kiah spelade på Katalins Klubb Uffe. (Foto: Morgan Jansson)

Recension: Amythyst Kiah en skönsjungande historieberättare

2019-06-19 - 03:41

Amythyst Kiah från Johnson City, Tennesse uppträdde på Klubb Uffe, Katalin på tisdagskvällen. Genom hennes själfyllda sångstämma känner man de musikaliska rötterna tydligt, men dessutom får vi många väldigt informativa, detaljerade och långa mellansnack. De bakgrunder hon ger till låtarna gör att man lyssnar mer på texterna och får en större förståelse.

 

Amythyst Kiah börjar med att kliva in på scenen och hänga på sig sin gitarr utan att säga något, bara med en nickning till publken. När hon börjar spela på sin gitarr är magin där på en gång och när hon sedan börjar att sjunga får jag gåshud direkt. Vilken fantastisk röst hon har. Den har en sådan själ och man hör och känner att de musikaliska rötterna når långt ner i den amerikanska söderns mylla.

 

Sedan börjar hon att prata, och det gör hon mycket och hon kan sin musikhistoria. Hon har en examen i "old time music" från Universitetet i Johnson City. Hon är en intressant berättare. För en del kan det säkert bli aningen för detaljerat, även om jag personligen tycker det är väldigt intressant att lyssna på henne. Det blir ibland lite som en föreläsning varvat med musik.

 5D3 0320-copy-UN

En kvinna, en gitarr, så bra. (Foto: Morgan Jansson)

 

Hon berättar att den första låten heter Hangover Blues. Hon skrev den när hon höll på att fastna i för mycket festande och alkohol. Alla ville ju bjuda på en drink efter spelningar. Det blev ibland för mycket och det hämnar ju kreativiteten så hon stod inför ett vägval för några år sedan, och det verkar som att hon valde rätt väg.

 

Amythyst Kiah är inte bara en otrolig sångerska, hon hanterar både sin gitarr och senare sin banjo mästerligt. Hennes spelstil är så avslappnad och har ett väldigt skönt flyt.

 

5D3 0371-copy-UN

Amythyst Kiah. (Foto: Morgan Jansson)

 

Spelningen på Katalin är den sista på hennes korta Sverigeturné. Hon kom hit den 12 juni och har åkt runt en hel del på vägarna. Hon talar om att hon tycker mycket om Sverige och människorna hon har mött. Hon spelar sedan ett par låtar från sitt kommande album som ska heta Wary and Strange och släpps nästa år.

 

När hon sedan plockar upp sin banjo så känns de historiska vingslagen ännu mer. Det är något så genuint och äkta över hennes kraftfulla och vackra stämma till det fina banjo-ackompanjemanget. Publiken lyssnar med vördnad och i tystnad. Ingen pratar och för oväsen. Man uppslukas verkligen helt av hennes röst och musik.

 

5D3 0391-copy-UN

Amythyst Kiah i ett intressant mellansnack. (Foto: Morgan Jansson)

 

Förutom att ge oss en massa musikhistoria berättar hon bland annat om det musikprojekt hon deltagit i tillsammans med Rhiannon Giddens, Leyla McCalla och Allison Russell. De spelade in skivan Songs of our native daughters tillsammans. De har också blivit nominerade till ett prestigefyllt "Americana awards" med den. Låten Wild Turkey tog henne många år att skriva.

 

Hon ville att den skulle bli precis rätt, för den handlar om hennes mamma som Amythyst förlorade redan då hon bara var 17 år gammal. Det har tagit henne lång tid att bearbeta mammans bortgång. Den låten liksom alla andra får så mycket mer innebörd när hon sedan framför dem.

 

7D2 2319-copy-UN

Amtthyst med sin banjo. (Foto: Morgan Jansson)

 

Låten Black Myself tycker jag är en av konsertens absoluta höjdpunkter. Kortfattat kan man säga att de olika verserna beskriver hur situationen varit för Afro-Amerikaner under olika tider. När Amythyst lämnar scenen är det inte för så länge. Hon klappas snart in av den entusiastiska publiken.

 

Hon avslutar med den kända country-gospelsången "Let the Circle be Unbroken. Finns det någon som hjälper till att hålla cirkeln obruten så är det Amythyst Kiah. Hon säger att hon vill komma tillbaka för en längre Sverigeturne snart, det känns verkligen lovande!

Pär Dahlerus
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Recension: Långbacka/Bådagård, alltså Maja Långbacka och Matilda Bådagård har släppt sitt andra album som de kallar Every little whisper turns into a roar.

Recension: Nu på fredag släpper Uppsalabandet Almost Dead Men sitt debutalbum, A brilliant Future wasted growing up. Inte nog med att de lyckats skapa ett album som skulle kunna härstamma från 70-talet, de ger också ut albumet på vinyl.

Allt blir annorlunda med det nya coronaviruset för DJ, musiker och Zumbainstruktör Simon Monserrat. Den pågående pandemin påverkar musikbranschen och andra kringverksamheter.

Recension: Uppsalabon Markus Berjlund säger själv att han är en orolig själ. Det kan man även utläsa av titeln till det nya albumet "Om allting går åt helvete så ska du inte följa med". Albumet känns dock betydligt mer positivt än så och det är dessutom riktigt bra.

Recension: Det här är första gången vi spelar i Uppsala, berättar Slowgolds Amanda Werne från Katalins scen ett par låtar in i fredagens konsert. Så fantastiskt ställe! lägger hon till. Det tycks som att uppskattningen är ömsesidig och att många i publiken länge sett fram emot att se och höra Slowgold här.

Recension: Pianisten Emil Ingmar har nyligen släppt sitt första album som han kallar "Karlavagnen. Ett album som innehåller tolv originalkompositioner av den Värmlandsbördige Uppsalabon.

Recension: Den 29 årige kanadensaren Joe Nolan är inne i en väldigt kreativ och produkriv fas. Hans senaste album som släpptes för någon vecka sedan heter Drifters.

Recension: Uppsalaaktuella Slowgold släppte nyligen sitt nya album, Aska. På fredag 6 mars kommer de till Katalin.

Recension: Den mycket hyllade föreställningen " Kvinnan som är jag" med Lisa Nilsson på UKK, var i det närmaste utsåld, vilket fick stor effekt på applåder, allsång och skratt.

Recension: Två artister med stora influenser från soulmusiken uppträdde på Katalins Klubb Uffe på tisdagskvällen. Liz Brasher från Memphis och Jesper Lindell från Ludvika.