På fredagskvällen möttes musik från två olika kontinenter på en tredje. Indiern Manish Pingle som spelar indisk slide-gitarr och koraspelaren Lamine Cissokho från Senegal spelade tillsammans och var för sig på intima Hijazz Klubb i Uppsala.
Många konserter är just det, endast konserter (vilket ska förtydligas, inte är något fel), andra är också musikaliska upplevelser. Mötet mellan världsartisterna Lamine Cissokho och Manish Pingle var just en sådan speciell musikupplevelse. De båda musikerna kommer in på scenen, båda klädda i fina kläder från respektive hemland. De börjar med att spela några musikstycken var för sig.
Först ut är Manish Pingle från Indien. Han berättar att han är ute på en två månader lång turné i Europa. Han har 17 konserter kvar innan han reser hem till Indien. Två till i Sverige och sedan bär det av till Tyskland, Belgien, Italien och Frankrike. Manish sitter på en upphöjning på scenen, barfota med korslagda ben. Han har sin 19 strängade indiska slide-gitarr i sitt knä. Själva slide-pinnen är solid och ser ut som en tjock metallpenna som han håller nästan som i en pennfattning i sin vänstra hand. På den högra handen har han en sorts långa finger-plektrum.
Manish Pingle från Indien med sin 19 strängade indiska slide-gitarr. (Foto: Pär Dahlerus)
Manish Pingle berättar också, att när man spelar den indiska klassiska musik som han gör ska man helst ha en tabla-spelare med sig. Ikväll får han dock klara sig utan en sådan. Tabla-spelet har han istället som komplement på sin iPad. Han spelar en förkortad Raga för oss. Att göra det på 20 minuter är svårt förklarar han, att spela en Raga i två timmar är lätt säger han med ett leende. överhuvudtaget så ler Manish vänligt när han spelar, ett leende som smittar av sig. Det syns att han älskar det han gör. Hans spelteknik är fascinerande och musiken hypnotiserande. När han ska börja det andra stycket eller andra delen av sitt soloframträdande ger han publiken instruktioner om musiken. Det handlar mycket om olika takter, rytmcykler och ett speciellt tonspråk.
Under tiden Manish Pingle spelar sitter Lamine Cissokho också på scenen bakom sin kora. När det är Lamines tur att börja spela så tänker först Manish gå att sätta sig i publiken. Lamine ber honom att stanna på scenen eftersom han själv satt där när Manish spelade. Lamine berättar att han kommer från Senegal, men har bott 18 år i Sverige. För närvarande bor han i Kalmar. Han pratar hellre svenska än engelska men det blir lite blandning i presentationen så att inte Manish ska lämnas helt utanför. Han berättar att han spelat med många olika musiker, bland annat Ale Möller.
Lamine Cissokho med sin kora. (Foto: Pär Dahlerus)
Lamine Cissokho berättar att koran är ett instrument med anor från 1400-talet. Att lära sig att spela kora går i arv från generation till generation. Han berättar också lite om själva spelandet. Koran har 21 strängar och man både ackompanjerar, spelar bas och improviserar på en gång. Det är ett sådant flöde i tonerna han spelar och korans klang är så vacker. Jag tänker nästan alltid på naturen och en porlande bäck när jag hör kora-spelande. Det märks och syns hur totalt inne i sin musik Lamine är när han spelar. Han är verkligen ett med sitt instrument. Ibland nynnar han till lite medans tonerna flödar fram från hans fingrar. Lamine har också ett smittande leende, men när han spelar är det mer koncentration och inlevelse i hans ansiktsuttryck.
Efter en paus så kommer då tillfället när vi ska få höra klangerna från de två kontinenterna blandas. De berättar att det är några svenskar som ligger bakom deras möte. De berättar också att de fick åtta timmar i en studio i Stockholm häromdagen. De hann spela in sex spår tillsammans. Skivan ska nu bara mixas innan den ges ut. Innan de sätter igång att spela stämmer de instrumenten. Manish påpekar att de tillsammans har 40 strängar att hålla reda på. Det blir ett intressant möte mellan de båda musikerna och deras instrument, med en helt ny ljudbild. En slags indisk-senegalesisk världsblues.
Mr Hijazz Celal Alparslan spelar Cajon tillsammans med sina gäster. (Foto: Pär Dahlerus)
I slutet av spelningen bjuds Mr. Hijazz, alltså Celal Alparslan upp på scenen för att trumma på en så kallad Cajon, en specialbyggd trumlåda som man sitter och trummar på. Det blir ett skönt jam och samspel mellan de tre musikerna. Musiken förenar verkligen olika kulturer och de tre musikerna ler förnöjsamt och varmt emot varandra. Den fina kvällen i den intima lokalen, som mer känns som Celals hobbyrum, kommer jag minnas länge.