Covers har en väldigt speciell ställning inom musiken. Både inom bluesen och jazzen finns långa traditioner av att spela in covers. Inom bluesen låter de ofta hyfsat lika originalen, medan inom jazzen tillåter man sig att ta ut svängarna lite mer. Men gemensamt för både jazzen och bluesen är att det oftast är låtar från samma genre som görs i nya versioner.
Sångerska och pianisten Judith Owens senaste alster, "Rediscovered", bryter dock mot detta. Det är låtar från stora delar av pophistorien som kläds i jazzig skrud med piano som främsta instrument. Många recensenter har hyllat Owens kärleksfulla jazzversioner, och Uppsalanyheters Pär Dahlérus prisade nyligen skivan och sa att hennes tolkningar och arrangemang inte kunde ha gjorts bättre.
Judith Owen med musikerna Pedro Sigundo slagverk och Gabriella Swallow på violincello. (Foto: Morgan Jansson)
Judith Owen kan placeras musikaliskt i flera fack, men står ganska stadigt i jazzen är redan etablerad pianist och sångerska med ett tiotal album i bagaget och tidigare endast ett fåtal covers. Men med den senaste skivan verkar Owen fått blodad tand och turnerar med covers som bas för sina konserter. Och utifrån låtarna "Rediscovered" var mina förväntningar stora när hon klev upp på Katalins scen på torsdagkvällen med de alldeles utmärkta musikerna Pedro Segundo på percussion och Gabriella Swallow på cello.
Gabriella Swallow med sin violincello. (Foto: Morgan Jansson)
Trion öppnade lite försiktigt med Owens egna komposition "Arianne" från skivan "Somebody's Child", men redan som andra låt kom till publikens förtjusning Deep Purples klassiker "Smoke On The Water" som första cover av många under kvällens lopp.
Pedro Sigundo på slagverk. (Foto: Morgan Jansson)
Owens tolkningar och arrangemang följer sällan originalet speciellt noga – precis som brukligt inom jazzen. Hon sätter alltid sin egen stämpel på musiken och säger att "nu är den här min". Musiken må ofta vara rätt lätt att ta till sig, men den är långt från intetsägande.
Där originalet är tungt kan Owen presentera sin version i avskalad version, och en relativt sparsmakad produktion som Ed Sheerans "Shape Of You" blir hos Judith Owen mycket fylligare och faktiskt lite svängigare.
Judith Owen är utrycksfull som få när hon framför sin musik. (Foto: Morgan Jansson)
Det märktes att stora delar av publiken på Katalin inte kunde hennes material ordentligt innan de kom dit. Visst kände de igen de låtar de gjort covers på – det är ju trots allt miljonsäljare från 60-talet och framåt – men hennes egna material var hon tvungen att jobba en del med för att "sälja in" till publiken. Och Judith Owen arbetar hårt och med stor inlevelse på scenen.
Hon tar också plats på ett sätt som jag aldrig sett någon annan artist göra. Hon kräver uppmärksamhet och ger också av sig själv till publiken på ett ovanligt och personligt vis.
Daniel Lantz presenterade Owen och hennes medmusikanter. (Foto: Morgan Jansson)
Konserten var uppdelas i två set plus extranummer, och tog ungefär 2,5 timme från start till mål. Allra sista låt var Abbas "SOS" som var inrepeterad för den svenska publiken. Den presenterades med orden "I have made Abba dark, deep and jazz". Jodå, den var faktiskt mörkare än originalet och var ett intressant avslut på en omväxlande och underhållande konsert.
Judith Owen tar plats på scenen på ett sätt som skribenten Sverker Åslund inte sett tidigare. (Foto: Morgan Jansson)
Efteråt fick jag en kort pratstund med Owen då hon bland annat berättade att hon kommer tillbaka till Sverige snart. Jag undrade naturligtvis om det skulle hinna komma en skiva att turnera på. Hon log stort och sa "Number 2" och syftade på en till coverskiva. Vilka låtar som ska spelas in med början i november hade hon faktiskt inte klart än, och bad om uppslag.
Vi får se om något jag tipsat om dyker upp på vinyl och cd någon gång 2019. Klart är i alla fall att skivan kommer att vara värd att höra och att även nästa turné kommer att bli mycket spännande. I väntan på dessa rekommenderar jag "Rediscovered" som en bra ingång till Judith Owens musik.
//Sverker Åslund
