Skriv ut denna sida
Sarah Shook and the Disarmers på Katalins scen. (Foto: Morgan Jansson) Sarah Shook and the Disarmers på Katalins scen. (Foto: Morgan Jansson)

Recension: En scen, tre band och hel färgkarta av musik

2018-06-16 - 03:14

Det blev en härlig fredagkväll på Katalin med massor av musik av skilda slag när arrangören Rootsy Music i samarbete med Katalin bjöd in tre band till musikfest. 

 

En nöjd publik fick höra både rå och skitig rock, svängande honkytonk-hillbilly country med attityd men faktiskt också operasång. Arrangören Rootsy Music stod bakom arrangemanget tillsammans med Katalin och det inledande bandet Wheel in the Sky från Uppsala inleder med orden "Vi tänkte spela lite rock, sen kommer skönare tongångar från våra amerikanska gäster".

 

7D2 7357-copy-UN

Wheel in the sky från Uppsala. (Foto: Morgan Jansson)

 

De öser på med en manglande rå och skitig rock som i sina bästa stunder låter lite Thin Lizzy (i varje fall några snygga gitarr riff ) men kanske ännu mer som Hellacopters stilmässigt. Det känns som att de har lite för bråttom när de kör på med raka rör utan nåd. De ger intryck av ett riktigt och ärligt rockband utan krusiduller, men jag skulle vilja ha mer dynamik i musiken för att den skulle gripa tag i mig på riktigt.

 

7D2 7376-copy-UN

Foto: Morgan Jansson

 

Hayley Thompson-King med sitt band, med säte i Boston, har desto mer dynamik. Hayley nästan chockar publiken då hon börjar att sjunga opera till kompet av gitarr och bas. På något sätt känns det förlösande och kontrasten mot den ganska monotona rocken är fantastisk.

 

Vilken otrolig röst hon har. Jag tror aldrig att jag har upplevt ett band som kastar sig mellan så många olika stilar och dessutom är lika bra oberoende av vilken stil de spelar. Från opera så får vi skönt uppbyggda americana ballader. I nästa låt är det frustande punkaktig rock. Hayley Thompson-King är en helt enastående sångerska och en riktigt bra gitarrist dessutom. Att hon är vänsterspelare som Jimi Hendrix tillför dessutom en extra krydda.

 

7D2 7415-copy-UN

Hayley Thompson-King bjöd bland annat på operasång. (Foto: Morgan Jansson)

 

Hayley Thompson-King är definitivt ett namn som man ska lägga på minnet. Jag berörs väldigt starkt av hennes färgstarka och själfulla röst. Min värdemätare ger utslag, alltså en tår i ögonvrån. Det är inte så ofta det händer, men när jag berörs så starkt vet jag att detta är något helt exceptionellt.

 

7D2 7631-copy-UN

Hayley Thompson-King med band. (Foto: Morgan Jansson)

 

Kvällens huvudakt är Sarah Shook & the Disarmers. Jag tänker för mig själv, hur ska någon kunna avlösa Hayley Thompson-King? De lyckas faktiskt ändå riktigt bra med det. Deras Honky Tonk Hillbilly country, som även har lite inslag av Texas swing vid något tillfälle, är extremt välspelad och bandet känns så tajt som det kan bli. Deras musik växer sig starkare och starkare under spelningen och kryper in under skinnet. Sarah Shook är också en bra sångerska men på ett helt annat sätt. Hon har en ganska entonig röst men den passar grymt bra till den musik som de gör.

 

7D2 7797-copy-UN

Sarah Shook är kvällens huvudakt tillsammans med bandet Disarmers. (Foto: Morgan Jansson)

 

Gitarristen Eric Peterson imponerar väldigt på mig. Han briljerar precis tillräckligt och sätter varenda ton snyggt och säkert. Jag vet att Sarah Shooks texter är viktiga men det är lite svårt att uppfatta dem under en livespelning. Jag tycker inte att det gör så mycket för de spelar så bra och med ett sådant skönt medryckande gung så att man inte kan sitta still. Det blir också lite spontandans till några låtar. Ljudet är dessutom bland det bästa jag har hört på Katalin.

 

7D2 7813-copy-UN

Gitarristen Eric Peterson i "Disarmers" imponerade stort på Uppsalanyheters musikskribent. (Foto: Morgan Jansson)

 

Sarah Shook & the Disarmers ska vara förband till självaste Willy Nelson hemma i USA om någon vecka. Det är verkligen inte illa. Att få så sig serverat en sådan buffé av musikrätter smakade riktigt gott och mättade många sinnen. Om man är hungrig trots denna festmåltid finns det möjlighet att se Hayley Thompson-King och Sarah Shook and the Disarmers igen redan imorgon (lördag), på Stockholm Americana. Ses vi där kanske?

Pär Dahlerus
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Recension: Himlen hade öppnat sig när Sirius mötte IFK Norrköping på Studenternas IP under söndagseftermiddagen. Tunga moln låg kvar över Uppsala, men till Amanda Ginsburgs spelning i Parksnäckan hade regnet tillfälligt upphört. Den publik som trotsat vädret och tagit sig till Parksnäckan fick 80 mycket trevliga minuter jazz och visa.

Recension: Efter flera regnskurar under dagen kom solen och energin fram denna fredagskväll med Sarah Dawn Finer på Parksnäckan.

Recension: Ylva Eriksson och Hanna Enlöf som tillsammans är Good Harvest fyllde Öregrund kyrka, på fredagskvällen. Det gjorde de inte bara med sin välljudande musik utan också med publik.

Recension: Med värme och energi förtrollade systrarna Megan och Rebecca Lovell i Larkin Poe Parksnäckans publik. Deras sätt att blanda upp blues med modernare tongångar ger dem en originalitet och deras publikkontakt är i en klass för sig.

På reggaefestivalens andra dag började programmet med yoga klockan två på eftermiddagen och avslutades med Alpha Blondy efter midnatt. Själv kom jag till festivalområdet vid Fyrishov strax innan klockan fem. Redan vid entrén stod det klart att det var avsevärt många fler som sökt sig dit än vid motsvarande tid dagen innan.

Uppsala reggaefestival är vid det här laget en institution i Uppsalas musik- och kulturliv. Festivalen har under åren ambulerat mellan ganska många platser. I år var man tillbaka på rätt centrala och lättillgängliga Fyrishov, där det en gång ska ha börjat. Själv har jag trots många år i staden och ett stort musikintresse aldrig besökt festivalen tidigare.

Inför Robert Wells kommande spelningar med den legendariske munspelaren Charlie McCoy samt Rhapsody in Rocks 30 års jubileum hade Uppsalanyheters musikskribent Pär Dahlerus en liten pratstund med honom.

Recension: Det är fyra år sedan Ulf Lundell gav vad han påstod var en avskedsföreställning. Han skulle aldrig mer spela live. Under fredagskvällen stod han ändå där på scenen i Furuviksparken och avverkade den femte av sommarens 17 konserter. Det finns all anledning att glädja sig åt att han ändrade sig, även om jag får beklaga att han valde bort Uppsala denna gång.

Recension: Trots att de två artisterna Mauro Scocco och Tomas Andersson Wij uppträdde med samma koncept i Parksnäckan för tre år sedan fyllde de två populära herrarna Parksnäckan igen. En entusiastisk publik välkomnade dem i den mycket fina sommarkvällen.

Recension: Gyllene Tider fyllde den vackra Botaniska trädgården med publik och med sin musik. Efter 40 år tog de som band avsked av Uppsalapubliken med en kavalkad av hits. Vi fick se ett tajt och taggat band som inte alls känns trötta, tvärtom så sprudlar det av energi om dem.