Skriv ut denna sida
Claes Janson på Katalin. (Foto: Morgan Jansson) Claes Janson på Katalin. (Foto: Morgan Jansson)

Recension: Svängigt med Big Swing Face och Claes Janson på Katalin

2018-03-21 - 00:50

 

Storbandet Big Swing Face bjöd ett välfyllt Katalin på ett skönt sväng tillsammans med vokalisten Claes Janson under tisdagskvällen. Kvällens repertoar var omväxlande från Be-bop till tolkningar av Povel Ramel.

 

Det 18 man starka storbandet under ledning av pianisten Janne Holst inleder. Jag slås av vilket tryck det blir när ett sådant stort band öser på, och det gör de verkligen i det inledande numret som är Be-bop klassikern "Stay on it". Det är som att förflyttas till en svunnen tid och Katalin känns som ett jazzhak på 40-talet.

 

5D3 5641-copy-UN

Foto: Morgan Jansson

 

Janne Holst presenterar bandet som orkestern som aldrig vill lägga av. Många av musikerna är grånande herrar men några lite yngre förmågor skymtas också. Sedan är det dags för kvällens huvudperson, Claes Janson att komma in på scenen. Han börjar med Ray Charles gamla hit "Hallelujah I just love her so". Claes röst är kraftfull när han tar i, men också mycket mjuk och behaglig att lyssna till.

 

Det blir tvära kast i kvällens repertoar, för härnäst tolkar de två melodier av Povel Ramel. Först får vi höra "The Gräsänkling Blues" i ett skönt jazzigt bluessväng där både bandet och Claes Janson gör mycket fina insatser. Därefter blir det "Johanssons Boogie Woogie Vals".

 

5D3 5662-copy-UN

Foto: Morgan Jansson

 

Claes Jansson är också en mycket bra berättare. Flera gånger ursäktar han sig för sina långa låt-introduktioner och mellansnack, men de är både intressanta och charmiga. Han berättar att Povel gillade att spela den sistnämnda låten när det var dans, bara för att den var svår att dansa till.

 

5D3 5710-copy-UN

Foto: Morgan Jansson

 

Medans Big Swing Face river av en klassisk Basie låt "Freckle Face" så får Claes vila rösten lite. Han kommer dock snart igång igen med "The Groove Merchant" som han också har funderingar på vad det betyder egentligen. Innan det blir dags för en liten paus så får vi också höra en evergreen, "All of Me" som Claes fick höra på en samlingsskiva som väldigt ung. Ella Fitzgerald var det som sjöng då, nu är det Claes själv.

 

7D2 7123-copy-UN

Foto: Morgan Jansson

 

Den andra halvan av konserten inleds igen av bandet utan vokalist. Vi får höra ett fartfyllt nummer "Soar like an Eagle" med mycket snyggt trumspel. Claes Janson kommer så in igen och inleder med att berätta om Cornelis Vreeswijk som inte gillade att bli kallad trubadur utan kallade sig visreporter.

 

Cornelis som bara var 12 år när han kom till Sverige lärde sig det svenska språket rekordsnabbt genom att sitta på biblioteket och läsa svenska klassiska författare. Vi får sedan höra Cornelis "Ångbåtsblues" i ett arrangemang av Kjell Öhman. Detta tycker jag är en av kvällens höjdpunkter.

 

5D3 5655-copy-UN

Foto: Morgan Jansson

 

När alla fem saxofonisterna spelar unisont i "I left my heart in San Francisco" så blir det ett väldigt sväng. Likaså svänger det bra om Ray Charles hit "Let the good times roll". I nästa nummer då Claes får vila igen får vi höra kvällens enda gitarrsolo av Bertil Fernqvist i Gerry Mulligans "You took advantage of me"

 

7D2 7144-copy-UN

Foto: Morgan Jansson

 

Nästa låt hörde Claes första gången på radio när han som elvaåring rattade in stationer från Luxemburg och London på sina föräldrars radiogrammofon. Han blev omedelbart förälskad i låten "The man I love" och artisten Billie Holiday. Den svenska versionen och hyllningen som Claes Janson sjunger för oss heter "Ode to Billie". Vi får reda på att det också är kvällens sista nummer, men klappar vi riktigt bra så kan vi få ett extranummer för det säger vi väl inte nej till. Efter ytterligare en lång berättelse om bakgrunden till Claes paradnummer "Har du kvar din röda cykel" får vi höra den som avslutande nummer med bastuba och allt.

 

Sammanfattningsvis så var det en variationsrik och trevlig konsert. Claes Janson tillhör en av Sveriges bästa sångare inom denna genre och lite storbandsjazz svänger verkligen fint.

 

 

 

Pär Dahlerus
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Recension: För ett par dagar sedan hade jag inte hört talas om varken amerikanskan Hayley Reardon eller britten Ryan O'Reilly. På onsdagskvällen fick jag ett meddelande från en vän i Stockholm "Ser just ett par singer-songwriters som kommer till Uppsala imorgon, du måste gå".

Recension: I dag vet nästan alla vem vem Plura är. Har man inte haft något tidigare intresse för Eldkvarns musik, har man förmodligen mött honom som tv-kock, mer eller mindre påklädd på överkroppen, eller i någon av de andra tv-produktioner han medverkat i. Eller i tidningsrubriker om kokain och annat. När han under lördagskvällen i sällskap med en trio musiker intog scenen på Katalin var det dock låtmakaren och sångaren Plura som stod i centrum.

På tisdag 10 september kör Klubb Uffe igång igen på Katalin. Först ut för säsongen är australiensaren William Crighton och hans band. Som grädde på moset kommer också amerikanen Dave Rosewood och startar upp kvällen med en solospelning.

Recension: Det har gått drygt fem år sedan Jill Johnson beslöt att ta med den något kantstötta countrysångaren Doug Seegers i sitt tv-program. Succén var omedelbar. Sedan dess har Seegers hunnit med flera besök i Uppsala. Under fredagen var det dags igen. Då mötte en laddad Doug Seegers och hans band den förväntansfulla publiken på Katalin.

Recension: Himlen hade öppnat sig när Sirius mötte IFK Norrköping på Studenternas IP under söndagseftermiddagen. Tunga moln låg kvar över Uppsala, men till Amanda Ginsburgs spelning i Parksnäckan hade regnet tillfälligt upphört. Den publik som trotsat vädret och tagit sig till Parksnäckan fick 80 mycket trevliga minuter jazz och visa.

Recension: Efter flera regnskurar under dagen kom solen och energin fram denna fredagskväll med Sarah Dawn Finer på Parksnäckan.

Recension: Ylva Eriksson och Hanna Enlöf som tillsammans är Good Harvest fyllde Öregrund kyrka, på fredagskvällen. Det gjorde de inte bara med sin välljudande musik utan också med publik.

Recension: Med värme och energi förtrollade systrarna Megan och Rebecca Lovell i Larkin Poe Parksnäckans publik. Deras sätt att blanda upp blues med modernare tongångar ger dem en originalitet och deras publikkontakt är i en klass för sig.

På reggaefestivalens andra dag började programmet med yoga klockan två på eftermiddagen och avslutades med Alpha Blondy efter midnatt. Själv kom jag till festivalområdet vid Fyrishov strax innan klockan fem. Redan vid entrén stod det klart att det var avsevärt många fler som sökt sig dit än vid motsvarande tid dagen innan.

Uppsala reggaefestival är vid det här laget en institution i Uppsalas musik- och kulturliv. Festivalen har under åren ambulerat mellan ganska många platser. I år var man tillbaka på rätt centrala och lättillgängliga Fyrishov, där det en gång ska ha börjat. Själv har jag trots många år i staden och ett stort musikintresse aldrig besökt festivalen tidigare.