Det brittiska folkrockbandet Fairport Convention uppträdde på tisdagskvällen på Katalin. Som de själva uttryckte det i en av sina nyare sånger "Our bus rolls on" så rullar bandet på efter 50 år som band. Just den här konstellationen har varat i 20 år.
Med värme och innerlighet och ett stor dos brittisk humor bjuder de på sig själva och vi får höra runt 20 låtar under en närmare 2 timmar lång konsert.
Fairport Convention, uppradade på Katalins scen. (Foto: Peter Bohlin)
Fairport Convention bildades 1967 och tog namnet efter gitarristen och sångaren Simon Nicols familjehem Fairport där de först började att spela. Förutom, för ett uppehåll på fyra år, har Simon Nicol varit med i bandet sedan starten. Den av dagens medlemmar som varit med i flest antal år är dock basisten Dave Pegg som varit med sedan 1969.
Gitarristen Simon Nicol har varit med i bandet sedan starten 1967 med undantag för fyra år från 1971. (Foto: Peter Bohlin)
Violinisten Ric Sanders har varit med sedan 1985. Chris Leslie som sjunger, spelar mandolin, munspel och flöjt under kvällen började i bandet 1996. Gerry Conway på trummor (för kvällen ett decimerat sådant, bestående av "drumpads" och diverse slagverk) kom med 1998.
Bandet har haft väldigt många olika sättningar under åren framförallt i början av karriären. Några av de mest kända tidigare medlemmarna är Richard Thompson och Sandy Denny.
Gerry Conway normalt bakom trummorna, men ikväll hade han med sig diverse slagverk och drumpads. (Foto: Peter Bohlin)
Kvällens konsert präglas av värme, vacker musik och skön sång. Musikerna är förstås mycket samspelta och avslappnade efter att ha spelat tillsammans länge. Jag imponeras av alla i bandet, men mest tycker jag att Dave Peggs innovativa och sköna basspel samt den fantastiske violinisten Ric Sanders sticker ut.
Sanders fiolsolon undet främst andra halvan av konserten är helt underbara. Både Simon Nicol och Chris Leslie är bra sångare som kompletterar varandra på ett bra sätt.
Ric Sanders fiolspel höll absoluta världsklass. (Foto: Peter Bohlin)
Bandets stämsång är riktigt fin. Chris Leslies mandolinspel är också av hög klass. Gerry Convay gör ett mycket bra jobb på sin minimalistiska trumutrustning. Något trumset har han inte utan han tappar med fingrana på en platta som återger olika trum och symballjud.
Bastrumman är elektronisk, han sitter på en trälåda som är en så kallad Cajón. På denna gör han också ett fint och rytmiskt solo under senare delen av konserten.
Dave Pegg imponerade med sitt innovativa och sköna basspel. (Foto: Peter Bohlin)
De alla, utom trummisen Gerry Conway, skämtar och berättar historier med glimten i ögat. Chris Leslie berättar att något som han försöker att låta bli är egna hemmaprojekt DIY (Do It Yourself) men han påpekar att de har en riktig fixare i bandet, Dave Pegg som brukar skicka bilder på sina projekt. Pegg avslöjar att han tar bilder ur IKEA katalogen och skickar. Ric Sanders berömmer Gerry Conway och Dave Pegg som bästa rytmsektionen i sin prisklass.
Dave Pegg och Chris Leslie. (Foto: Peter Bohlin)
Vi får också lära oss att folkmusik innehåller två ackord och nitton verser. Om det är nitton ackord och två verser är det mer som Steely Dan skojar Nicols. Givetvis går det inte att återge de lite torra men roliga skämten här, eftersom de innehåller mycket uttryck och mimik och inte bara ord.
Gitarristen Chris Leslie gick med i Fairport Convention 1996. (Foto: Peter Bohlin)
Vi får höra både gammalt och nytt ur repertoaren. Det blir både mer traditionell folkmusik men även fina låtar skrivna av bland andra Richard Thompson, Sandy Denny och av Ralph McTell. Några höjdpunkter för mig är Sandy Dennys vackra låt Fotheringay, Ric Sanders sköna instrumentala stycke Portmeirion, inspirerad av den vackra platsen med samma namn i norra Wales.
Ric Sanders fiolspel är av absolut världsklass. Ralph McTells berättande låt The girl from the hiring fair som Simon Nicol sjunger till snyggt komp på mandolin av Chris Leslie och utsökt fiolspel av Ric Sanders är en annan.
Ric Sanders har varit med på heltid i bandet sedan 1980. (Foto: Peter Bohlin)
Istället för att gå av scenen inför kommande extranummer gömmer sig Dave Pegg bakom sin bas och Chris Leslie bakom sin mandolin, de andra tre hukar sig bakom några förstärkare på scenen.
Publiken som applåderar entusiastiskt får sedan som extranummer och sista låt höra den fantastiska Meet on the ledge som Richard Thompson skrivit. En skön refräng att ha i huvudet när man ger sig ut i höstrusket. För mig var detta en konsert långt över min förväntan.
