På lördagskvällen bjöds Katalins publik på varierad Americana av olika slag och genomgående hög standard under mer än sex timmar med A Choir of Ghosts, Yola Carter, Northern Indians, Aaron Lee Tasjan, Ellen Sundberg & Richard Smitt, Eilen Jewell, Dead Man Winter och North Mississippi Allstars.
Det är tredje gången gillt den kringresande Americanafestivalen Rolling Rootsy Revue gästar Uppsala och Katalin. Stoppet i Uppsala är det sjätte och den sista spelningen för årets upplaga som pågått sedan den 2 Juli. Strålande recensioner från tidigare spelningar under turnén har nått Uppsalanyheters musikskribenter och det var med höga förväntningar vi anlände till Katalin. Eftersom det är hela åtta olika akter som vi kommer att recensera så är vi ett team bestående två skribenter och två fotografer denna kväll.
Dead man Winter med Yola Carters Band. (Foto: Morgan Jansson)
Eftersom vi är två olika skribenter så kommer inte artisterna recenseras riktigt i kronologisk ordning. Vi börjar med Sussie Erikssons recensioner:
A choir of ghosts
För öppningsakten på Rolling Rootsy Revues lilla scen står A choir of ghosts, ett band med endast tre låtar släppta på spotify. Musiken är mer Indie än Americana och framförs med gitarr, fiol och stämsång. Det är vackra och finstämda melodier som framförs väl men som tyvärr drunknar lite i sorlet från publiken som är på väg in. Detta två personer starka band skulle förmodligen göra sig bättre i en mindre lokal med intimare förutsättningar. En lyssning på Spotify rekommenderas!
A Choir of ghosts. (Foto: Morgan Jansson)
Northern Indians
Redan när killarna i Northern Indians äntrar scenen iklädda tischor, kepsar och converse sprider de glädje runt omkring sig. Texterna i deras musik är starkt politiska och samhällskritiska och för tankarna till proggens glansdagar. Samtidigt bjuder både musik och mellansnack på mycket humor och publiken brister ut i skratt och applåder.
Gruppen har släppt två album på engelska och nu nyligen också en EP på svenska. Oavsett språk håller de sig till sitt varumärke. Plus i kanten blir också att sången faktiskt låter snäppet bättre live än på skiva. Enda felet på den här spelningen är faktiskt att den är för kort. Northern Indians är en härlig vitamininjektion trots allvaret i många av texterna.
Nothern Indians. (Foto: Fredrik Bolander)
Eilen Jewell
Eilen Jewell släppte sin första skiva 2006 och har ett gediget låtmaterial att välja bland. Hon är en bred artist som rör sig fritt mellan blues, country och jazziga influenser. Eilen sjunger vackert och tonsäkert och hennes band spelar mycket bra. Ingen i publiken kan väl ha missat att hon den 22 september kommer att släppa ett album med bluescovers.
Även om hon spelar låtar ur sin repertoar som går mer åt upptempo som tillexempel Rio Grande och Heartache Boulevard så är det ändå låtarna från det kommande albumet som får med sig publiken allra bäst. Både bandet och Eilens sång gör sig extremt bra i blueslandet och de bjuder också på kvällens två enda låtar spelade på tvättbräda.
Eilen Jewell. (Foto: Fredrik Bolander)
Dead Man Winter
Dead man Winter är ett soloprojekt av Dave Simonett ( Trampled by Turtles) När han presenterar sig säger han att han är det akustiska inslaget mellan de två roliga banden, men mitt intryck är snarare att han är den ledsna killen mellan de två glada banden. Materialet till nya soloskivan Furnace är skrivet efter Daves skilsmässa och både texter och melodier är sorgsna och vemodiga likväl som de är lätta att ta till sig och gärna får rulla på repeat i mina lurar.
Det är en nedtonad och avskalad spelning som dock får en helt ny vändning när Dave bjuder upp Yola Carters band på scenen. Tillsammans framför de en låt skriven av gitarristen Sam Brookes, och som Dave själv sa- vem hade anat att en av bandmedlemmarna också var en utmärkt låtskrivare och sångare?
Dead Man Winter, Dave Simonett. (Foto: Morgan Jansson)
Sedan följer Pär Dahlerus recensioner:
Kvällens andra artist är Yola Carter från Bristol, Storbritannien. Med sig på scenen har hon tre andra musikanter, Sam Brookes på akustisk gitarr och sång, Harry Harding som spelar bas och sjunger samt C J Hillman som alternerar mellan pedal steel och elgitarr.
Yola Carter med band. (Foto: Morgan Jansson)
Från den första tonen som Yola Carter tar så imponeras jag av hennes fantastiska röst som lätt kan mätas med många storheter inom soulmusiken. Nu sjunger och spelar inte Yola soul utan country, men visst blir hennes country färgad av hennes själfulla soulröst. En av de bästa jag har hört faktiskt. Rösten är så äkta, stark och känslomässig så jag ryser av välbehag.
Yola Carter. (Foto: Morgan Jansson)
Yola Carter berättar också att det inte var lätt för henne att växa upp i Bristol och gilla countrymusik.
När Sam Brookes och Harry Harding sjunger stämsång med henne så låter det nästan i stil med Crosby Stills Nash. C J Hillmans pedal steel ger musiken den speciella countryprägeln. Det låter mycket bra, om än lite ovant att höra en sådan utpräglad soulröst i den genren.
Yola Carter. (Foto: Morgan Jansson)
Jag önskar att de lagt in någon riktig Stax-soulrökare men tyvärr är låtvalet lite för stillsamt för att vi ska få höra Yolas hela register utnyttjas till fullo. Ibland svänger det mer och då tycker jag att hennes otroligt fina röst kommer mer till sin rätt. Tyvärr tappar de lite momentum mellan låtarna och skulle enligt min mening vunnit på några mer fartfyllda låtar.
Kvällens fjärde artist är den oerhört begåvade Aaron Lee Tasjan som i januari trollband oss då besökte Katalins Klubb Uffe. Den gången var han solo med sin akustiska gitarr. Denna gång är det något helt annat. Han har med sig Tommy Scifres på bas och Jerry Pentecost på trummor och har bytt ut sin akustiska gitarr mot elgitarr. De drar igång med "Ready to Die" och det är fullt ös som gäller. Aaron Lee Tasjan behärskar elgitarren fullt ut. Han blixtar till i solo efter solo och han sjunger mycket bra. Han jobbar och skuttar runt på scenen och svetten rinner över gitarrkroppen.
Aaron Lee Tasjan med band. (Foto: Fredrik Bolander)
Jag ser hur Yola Carter dansar och diggar vid sidan av scenen. Det är roligt att artisterna njuter av varandras musik. Det är sjätte kvällen de spelar tillsammans i denna kringresande festival och det märks att de uppskattar varandra.
Aaron Lee Tasjan. (Foto: Fredrik Bolander)
Aaron Lee Tasjan har som sagt en enorm energi och en stor scennärvaro. Han är både en sångare och gitarrist av världsklass. Jag tror att framträdandet hade kunnat bli ännu bättre om han kört någon låt akustiskt för att visa hela sin bredd.
Direkt efter Aaron Lee Tasjans urladdning får vi lyssna på Ellen Sundberg och Richard Smitt. Båda är egentligen soloartister på var sitt håll men ikväll uppträder de som en duo. Båda två sjunger mycket bra var för sig men tillsammans tycker jag att deras röster gör sig ännu bättre. De passar extremt bra ihop och de kompletterar varandra. Båda två känns lite blyga vilket bara är charmigt.
Ellen Sundberg. Foto: Morgan Jansson)
Ellen för talan och berättar att eftersom de inte spelar ihop som duo i vanliga fall så har de inte så många låtar utan får göra några covers också. Förutom Richards utmärkta "Gotta be You" (som de också gör som duo på Richards EP som kom i våras) och Ellens fina "Blame it on the Dreamer" så får vi bland annat höra Twilight av The Band och Miss Ohio av Gillian Welch. Ellen spelar också på sin lilla akustiska gitarr och Richard plockar på sitt karaktäristiska sätt på sin elgitarr. De borde definitivt fortsätta att samarbeta som duo framöver.
Richard Smitt. (Foto: Morgan Jansson)
Min fjärde akt att recensera, blir också hela årets upplaga av Rolling Rootsy Revues avslutning. Bröderna Cody och Luther Dickinson bildar tillsammans North Mississippi Allstars. Björn Pettersson från Rootsy inleder (till deras komp) innan de sätter igång på allvar, med att tacka alla Rootsyvärdar och alla som varit med och lagt det pussel som krävs för att få detta att fungera.
Cody Dickinson i North Missisippi Allstars. (Foto: Fredrik Bolander)
Han fortsätter att berätta om när han för många år sedan läste en artikel av den hyllade och numera tyvärr bortgångne musikskribenten Lennart Persson i tidningen Pop om Jim Dickinson. Jim som är Luther och Codys far var en musikproducent och musiker som jobbade med massor av storheter som t.ex Aretha Franklin och Rolling Stones.
Nu sluts cirkeln när Jim Dickinsons söner ska uppträda.
De är båda multiinstrumentalister. Luther spelar i huvudsak elgitarr med mycket slidespel, men tar även över trummorna från brodern Cody vid något tillfälle. Codys trumspel är imponerande och han spelar samtidigt på någon slags bassynt eller moog som ger ett tungt sound. Under framträdandet spelar han även keyboards och elgitarr.
Luther Dickinson i North Missisippi Allstars. (Foto: Fredrik Bolander)
Deras musik benämns ofta som en träskblues från Mississippi. Låtarna är ofta som långa jam med mycket slidegitarr. Det låter väldigt mycket om dem för att bara vara två personer. Luther tar vid ett tillfälle fram en gitarr byggd av en plåtburk som man satt en liten hals på och några strängar. Den ger verkligen ett ur-ljud som kanske de tidiga bluesspelarna hade med hemmabyggda instrument på ett liknande sätt. Ett tungt och massivt manglande som bitvis är hur häftigt som helst blir också lite tröttsamt i längden, speciellt efter så många timmar av livemusik.
Bandet Jetbone jammade i slutet av festivalen. (Foto: Fredrik Bolander)
Som avslutning så bjuder de upp Aaron Lee Tasjans band på scenen samt Yola Carter men även bandet Jetbone som tidigare spelat på en annan lokal i Uppsala och vi får ett jammande utan like. Musikerna har väldigt roligt på scenen tillsammans så det blir en fin avslutning på årets Rootsy-festival.
Anna Gerdén i A chor of Ghosts. (Foto: Morgan Jansson)
De jag pratar med i publiken är väldigt nöjda när de går hem. Det är verkligen en stor bredd av olika stilar och artister som Rootsy letat fram åt oss under den breda genre som kallas Americana. Fortsätt med det, ni gör ett mycket bra jobb!
Text: Sussie Eriksson & Pär Dahlerus
