William Basinski uppförde sitt verk "A Shadow in Time (for David Robert Jones) i sal B på UKK under lördagskvällen. Vi får uppleva ett flödande ljudlandskap i kaskader av färgsprakande ljus.
Den 59-årige William Basinski influerades tidigt av minimalister som Steve Reich och Brian Eno. Han började redan på 70-talet att experimentera med loopar på kassettband. Ikväll ser han ut att använda ett mixerbord, en laptop och två rullbandspelare som han manövrerar på scenen.

När Basinski kliver in på scenen i den nedsläckta lokalen är det ingen som ens hinner att applådera hans entré. Han talar om att han ska framföra ett rekviem för David Bowie och att vägen kan bli lite guppig men det är den nog på väg till dödsriket.

Det flödar av ljus i olika färger i rökdimman i lokalen. Musiken börjar som sakta svallande vågor och känns spännande direkt från start. Man vet liksom inte vad som ska komma härnäst. Det är en stegrande och uppbyggande känsla i ljuden som vävs samman i en luftig ljudmatta. Om man låter sina sinnen vara öppna för ljud och synintryck så försätts man nästan i trans. Musiken ger mig ro och den känns oändlig på något sätt när den bara fortsätter och fortsätter att sväva fram i rymden. Det är svårt att inte låta flummig men det är faktiskt en sådan känsla man får av detta och en sinnesro.

I de olika looparna så hör man olika saker. För egen del hör jag ljud som låter som röster, kyrkklockor, saxofon och syrsor. Jag hör nästan David Bowie och mina tankar går till hans album Low. Det känns som en fin hyllning till en av vår tids största musikhjältar som ju sorgligt nog lämnade oss förra året.

I motljuset på scenen påminner Basinskis lite magra gestalt och yviga hårsvall också om Bowie. Kanske är det bara jag som upplever just detta. Denna typ av minimalistisk repetetiv musik ger utrymme till många tolkningar och olika känslor. Inget är rätt och inget är fel, men det känns helt rätt för mig att uppleva detta och inte melodifestivalen som pågår samma kväll.
Alla bilder: Morgan Jansson