På torsdagskvällen uppträdde den i Kalmar bosatte Lamine Cissokho i Vasasalen på Uppsala slott. Han kommer ursprungligen från Senegal och är en respekterad världsmusiker och mästare på att spela kora.
Kvällens konsert hölls i samband med ett skivsläpp "Kora + 1" där Lamine Cissokho har musikaliska möten med musiker som spelar olika instrument. Tre av dessa musiker medverkade vid kvällens konsert, Emil Skogh på kontrabas, Iiris Viljanen på Fender Rhodes piano och Lisa Långbacka på dragspel.
Konserten inleddes med en presentation av museiintendenten Rebecka Wigh Abrahamsson tillsammans med Patric Kiraly som är utvecklingsledare samt Karl Jonas Winqvist som producerat skivan "Kora + 1" och driver skivbolaget Sing a Song Fighter som den ges ut på.
Rebecka Wigh Abrahamsson berättade om samarbetet mellan UKK och Konstmuseet där konst ställs ut på UKK och konserter hålls på museet. Just nu pågår en utställning av en afrikansk konstnär så det passar bra med afrikansk musik. Patric Kiraly talar bland annat om att han för något år sedan fick musiken tillskickad sig och att han nästan inte kunde sluta att lyssna på den.
Karl Johan Winqvist berättar för oss att detta är en slags förhandsrelease, en större release kommer att hållas i Stockholm. Han avslöjar också att de olika musikerna ännu inte hört den färdiga skivan och alltså inte hört de andra musikernas respektive låtar tillsammans med Lamine Cissokho. Det är alltså inte bara en premiär för publiken utan också för musikerna.
Lamine Cissokho inleder konserten med att ensam spela på sin Kora. Han säger några fraser först, som jag inte förstår, men förklarar sedan på svenska att det är sed att man hälsar på instrumentet och frågar hur det mår innan man börjar att spela. Han försäkrar för oss att Koran mår bra ikväll. Koran som är ett 22 strängat instrument, med en halv rund kalebass med ett koskinn spänt över den platta sidan som kropp, låter lite som en harpa och har en mycket fin och speciell klang. Musiken porlar ofta som en bäck tycker jag.
Cissokho berättar sedan för oss att instrumenten går i arv från far till son och att koramusiken spelats sedan 1400-talet. Han är en Griot, som han beskriver som ett sjungande bibliotek. Ingen koramusik finns nedtecknad och den har gått i arv från generation till generation som fört styckena vidare. Mycket av musiken är improvisation kring en grundstomme.
Hela ensemblen tillsammans, från vänster Lisa Långbacka på dragspel, Emil Skogh på bas, Lamine Cissokho på Kora och Iiris Viljanen på piano. (Foto: Patric Kiraly)
Lamine Cissokho berättar mycket mellan sina olika låtar, bland annat hur han blev "inlurad" att bli skådespelare i en uppsättning av Utvandrarna i Västerås. Han trodde att han bara skulle spela men fick massor att läsa och lära in som skådespelare. Han lärde sig förresten svenska genom att läsa just Wilhelm Mobergs böcker när han kom till Sverige. Han säger att det är därför hans svenska ibland låter ålderdomlig.
Jag tycker att det känns befriande och spännande att få uppleva och lyssna till musik som öron och hjärna inte är vana att höra och inte kan förutsäga så lätt. Jag upplever koramusiken som mycket vacker och avstressande som går direkt in i hjärtat. Om man lyssnar mycket på musik av många olika slag så upptäcker man fler och fler släktskap mellan de olika typerna av musik. Jag tycker mig höra tidig blues i koramusiken och det är väl inte omöjligt att musiken fördes vidare från Afrika till Amerika.
När kvällens tre andra medverkande musiker kommer upp på scenen och spelar varsitt stycke tillsammans med Cissokho så blir det spännande möten. Först ut är basisten Emil Skogh som spelar både med och utan stråke på sin kontrabas. Jag får en känsla av Cubansk eller Spansk musik. Vid ett tillfälle låter stråkspelet nästan som en saxofon i mina öron. Sedan är det Iiris Viljanens tur. Hennes Fender Rhodes pianospel tillsammans med koran ger en jazzkänsla och även nordisk folkmusik.
Den tredje musikern att spela duo med Cissokho är Lisa Långbacka på dragspel. Tonerna flyter nästan samman och detta blir konsertens absoluta höjdpunkt för mig. Detta som känns som den kanske mest udda instrumentkombinationen blir det som låter mest som instrumenten faktiskt hör samman, märkligt och häftigt på samma gång.
Konserten avslutas med ett jam med alla fyra musikerna tillsammans. De har aldrig spelat stycket tillsammans men det hörs verkligen inte. Det skulle varit kul att se och höra dem jamma i någon timme till. Detta var en musikupplevelse utöver det vanliga och jag känner mig riktigt upprymd, vilket jag verkligen inte tror att jag var ensam om i publiken.
