Jag möts av en fullproppad foajé på Reginateatern. Publiken är en skön blandning av barn, vuxna och äldre och det ser ut att bli fullsatt. Jag känner nervositeten hos anhöriga som är där idag men jag hör också spända kommentarer från familjer som är där på "premiär" utan någon anknytning till varken orkester eller ensemble.

På scenen finns ett parasoll i mitten och ganska snart en familj med irriterade föräldrar i solstolar och ungdomar som spelar boll. I högtalarna hörs vågors brus och fiskmåsar som skriker. Och allt detta redan innan föreställningen ens börjat!

Rizzo och Kenickie i lite handgemäng. (Foto: Peter Bohlin)

Men nu är det dags. Familjen går hem från stranden och kvar är parasollet. Bakom det döljer sig Sandy och Danny. Den unga oskyldiga kärleken går nästan att ta på i rummet när de sjunger sitt avsked till varandra.

Gabriel Emilsson som Kenickie med övriga i T-birds. (Foto: Peter Bohlin)

Snart därefter är vi i skolan. Skolans första dag. Tjejgänget träffas igen efter sommarlovet. Vi möter alla de typiska karaktärerna i tjejgänget med Rizzo i spetsen som kaxig och utmanade ledartyp och Sandy som just börjat skolan som präktig nykomling.

Parallellt ser vi boysen återförenas efter summerbreak på ett utpräglat grabbigt sätt och självklart med Danny i spetsen.

Rizzo pratar med T-Birds. (Foto: Peter Bohlin)

När Danny får se den präktiga Sandy i skolan så kan han inte stå upp för sina vänner utan dissar henne totalt inför alla. Sandy blir tröstad av Frenchie, spelad av Ida Lindquist som drar en av de mest träffande replikerna i hela föreställningen redan här. "Skit i dem. De är bara en flock neandertalare och Danny är den mest primitiva av dem".

 
Sandy "Ingenting ska få komma emellan oss" (Foto: Peter Bohlin)

Vi tas vidare i berättelsen och får se Sandy kämpa mot grupptrycket på tjejernas pyjamasparty. Det ska rökas och drickas. Rizzo pressar på. När Sandy säger nej tack, så blir hon nekad inträde i gänget. Även i denna scen kommer en av mina favoritrepliker "Svep, annars sväljer du luft och det är det som får dig att spy" -  Alltid lär man sig något nytt!

Tjejerna i Pink Ladys lyssnar på Vince Fontaine på radion. (Foto: Peter Bohlin)

I killgänget ser vi Danny som ledaren som måste hålla sin image inför sina vänner och som därigenom nästan mister sin kärlek Sandy. I tjejgänget ser vi Rizzo som är tuff och cool och lite "lösaktig" men som inuti mår dåligt av sitt rykte och av att inte kunna visa sig svag.

Kenickie och Cha Cha Di Gregorio. (Foto: Peter Bohlin) 

Denna musikal kan verka glättig och trivial men tar faktiskt upp mycket av vad det är att vara ung. Då som nu. Dessa givna roller som redan finns färdiga för oss att kliva in i när vi börjar skolan. Dessa roller som vi alla måste hjälpas åt att kämpa emot för att komma vidare i kampen om att "ba få va sig själv" som Laleh så passande sjunger i sin senaste radiohit.

 
Sandy och Danny på drive-in bio. (Foto: Peter Bohlin)

Flera nummer med sång och dans framförs och jag måste säga att trots skiftande musikalisk nivå så hålls det hela ihop väldigt bra. Efter en lite knackig start i orkestern så börjar det kännas samspelt och ensemblen på scen börjar komma loss.

Vi får t ex möta "Rumpan" Martin Sörensen som framför det roligaste numret ever. Finstämt, känsligt och lagom falskt besjunger han sin kärlek till, och med hjälp av Jan, Maria Aronsson med orden " Varje dag så moonar jag för mig, varje natt önskar jag att jag fick moona för dig". Svårt att beskriva hur fantastiskt roligt detta var. Men det var det.

Robert Ringblom som Danny. (Foto: Peter Bohlin)

Just innan paus får vi även njuta av ett solonummer där Rizzo, Linnea Lund visar på sin stora röst, sin inlevelse och talang. Hon blottar här sin litenhet för Sandy och det är ett sensitive moment, helt klart!

Pausen är en mysig stund då det blandas friskt mellan öl, bubbel och godis i publiken. Men snart är det dags för Akt 2 och publiken är på. Vi bjuds sedan på en blandning av härliga sång- och dansnummer och mer intima solonummer av huvudrollsinnehavarna Sandy, spelad av Linn Bohlin och Danny, spelad av Robert Ringblom.

 
Linn Bohlin som Sandy och Linnea Lund som Rizzo. (Foto: Peter Bohlin)

Det är inte svårt att förstå varför Linn spelar Sandy. Man vilar tryggt bakåt när hon levererar sina nummer med stor musikalisk inlevelse och tonsäker klar röst med både sårbarhet och styrka. Det enda jag saknar är att se mer mimik och kroppsspråk för att matcha det jag hör i hennes röst.

 
Linn Bohlin som Sandy. (Foto: Peter Bohlin)

Robert som spelar en mer medryckande karaktär levererar en något mindre dynamisk sång men desto mer dans och fysisk inlevelse. När vi kommer till slutet av berättelsen så bestämmer sig Sandy för att bevisa för alla att hon visst är tuff och kan. Hon blir tillfixad med smink och kläder av Frenchie och när hon träffar på Danny och hans gäng så baxnar han.

Robert Ringblom som Danny och Linn Bohlin som Sandy. (Foto: Peter Bohlin)

Vi får äntligen höra numret vi alla väntat på " det är dig jag vill ha" och nu sitter allt. Hela ensemblen är med, orkestern lirar tajt, Sandy släpper loss, tillika Linn som när hon i denna scen spelar mot Danny verkligen har den inlevelse och attityd jag saknat i tidigare nummer. Det är kul, publiken klappar händerna och stämningen är på topp.

 
Ensemblen tackar publiken för ovationer efter föreställningen. (Foto: Peter Bohlin)

Föreställningen avslutas med numret "vi är vänner för alltid" och det slår mig att det känns som att de alla sjunger om sig själva. Om sin skola, sin klass, sina vänner. Som helhet måste jag säga att jag är imponerad. Kul att se och höra den på svenska. Många rappa och roliga repliker som satte avtryck.

 
Regissören Susanne Grahm tillsammans med ensemblen. (Foto: Peter Bohlin)

Att få ihop en så här stor produktion är inte lätt. Men det funkade för mig för trots skiftande nivå på dans, sång och teater så känns det som de alla hör ihop. Det är hjärta i denna föreställning och det känns. Just efter avslutat show under kraftiga applåder så pressar jag mig ner till scenen för en kommentar av regissören Susanne Grahm.

Jag avslutar med hennes ord. "Jag är en mycket stolt och glad regissör idag.