Med ett mäktigt trumsolo inleddes söndagens succéföreställning "man måste få lira" med Jerry Williams. Även om Jerkas spelningar numera är ganska förutsägbara så är bara att lyfta på hatten och konstatera att han är bättre än någonsin.
För några år sedan körde Jerka sin "Farewell show" i Stockholm och publik från hela Sverige vallfärdade till Cirkus i Stockholm för att se legenden lira sin avskedsföreställning. Uppskattningsvis 250.000 personer såg avskedsföreställningen.
Foto: Morgan Jansson
Nu har Jerry Williams spelat "Man måste få lira" i drygt två år och den senaste uppsättningen med åtta musiker och tre körsångerskor som man nu är ute med har hittills gjort ett tiotal spelningar på denna turné.
Foto: Morgan Jansson
Jerry fyller 75 år om en månad, men någon trött artist är det inte som vi får se, den första akten i söndagens spelning kan möjligen upplevas lite seg. Vi får efter kvällens andra mellansnack höra bland annat "Buona Sera", "Angelina" och "Cancel The Wedding".
Foto: Morgan Jansson
Första setets mest skönsjungande inslag var kärleksballaden "Someone" där Jerry Williams säregna och fantastiska sångröst och lidelse får full frihet framför bandet och de tre körsångerskorna.
Foto: Morgan Jansson
För mig som gillar Jerrys klassiska hits var "Who´s gonna follow you home" och "It started with a love afair" första delens höjdpunkter på en föreställning som så långt hade lite krogshowsstämpel på sig.
Foto: Morgan Jansson
Efter den 20 minuter långa pausen kommer kören in och sjunger "On Brodway" Jerry och hela ensemblen fyller på och vi får ta del av ett "Lieber & Stoller Story" där Jerka menar att den största hiten bland "70 bautahits" var Hound dog. Han inledde sedan Lieber och Stoller delen med att själv framföra "Treat me nice" för att sedan lämna över scenen helt.
Foto: Morgan Jansson
"Hound Dog" framförs av en av körtjejerna med en fantastisk röst, framförandet kryddas av ett riktigt väljudande gitarrsolo. Därefter är det dags för körsångare nummer två att få sin del i rampljuset, hon har om möjligt en ännu starkare röst och framför soulballaden "I who have nothing".
Här börjar jag sakna Jerka, men nu var det dags för gitarristen och parhästen Matte Lagerwall att få plats på scenen.
Foto: Morgan Jansson
Även den tredje körsångerskan skulle komma att få sin tid på scenen, hon framför energiskt "Saved" och jag noterar att Jerry Williams körar i bakgrunden för att sedan själv avsluta Lieber & Stoller-delen med "Stand by me". Det är generöst att ge plats på scenen för de övriga men den här delen faller inte mig riktigt i smaken, det känns segt och tempofattigt jag hade gärna sett mer av Jerry Williams.
Foto: Morgan Jansson
Efter en anekdot om Ola Håkansson, Alexander Bard och Chuck Berry framför Jerry Williams "Almost Grown" jag har sett Jerka ett antal gånger men det är första gången jag hör honom framföra Chuck Berrys brottarhit från 1959, en låt som för övrigt satte sin prägel på filmen "American Graffiti" på 70-talet.
Foto: Morgan Jansson
Chuck Berry, Elvis Presley och Lieber & Stoller i all ära för när Jerry Williams i ett slags potpurri betar av sina hits "Git it" - "Did i tell you" och "I can jive" så är det inte många i det fullsatta UKK i Uppsala som sitter stilla i stolarna, här upplever jag att konserten uppnår sitt klimax och setlistan är inne på slutfasen.
Foto: Morgan Jansson
Efter en kort stunds väntan kommer musikerna och Jerry Williams tillbaka in på scenen och förklarar att "det där med att hänga bakom skynket för att höra om publiken vill höra mer, det skiter vi i" - Vi får höra fyra extranummer med "Albertha" eller "Corinne Corina" som höjdpunkt.
På det sista extranumret "Cest la vie" får vi höra Jerry Williams dotter Jannica Fernström som smugit sig in i blåset, framföra ett saxofonsolo innan hon skyndade ut för att sköta försäljningen av merchandise.
Foto: Morgan Jansson
Jerka blir såklart inropad ännu en gång och framför "Vintersaga" - har man inte fått ståpäls tidigare under konserten så är det dags nu, det är så vackert och mäktigt att man nästan får tårar i ögonvrån. Publiken ger välförtjänta stående ovationer, för den som vill se Jerry Williams igen i Uppsala så kommer han till Parksnäckan i augusti.
Foto: Morgan Jansson
När jag vandrar hem i kvällsskenet på Vaksala Torg konstaterar jag att det finns en stark ömesidig kärlek mellan Jerka och publiken, en kärlek som växer sig starkare och starkare. Det där med att inte veta när han gör sin sista föreställning gör att varje gig blir som en bonus.
Frågan är om inte Jerka en månad före sin 75-årsdag är bättre än någonsin. Showen heter "Man måste få lira" - det är klart att du ska lira Jerry - du kan ju inte sluta nu när du är som bäst.
