Ikväll var det dags för Carola att inta Uppsala Konsert och Kongress och för sista gången i år framföra sin årliga julkonsert, där hon med både sång och berättelser delar med sig av sin dröm om julen – denna gång i den stora salen i konserthuset.
I lokalen kryllar det av trogna fans som spänt sitter och väntar, och väntar på att till slut få se Carola kliva upp på scenen och påbörja kvällen med Vår dröm om julen. Bara genom att granska vad det är publiken utstrålar, kan jag redan från början konstatera att Carola gör sitt intro med bravur – där ett långt pianosolo följt av hennes lugna och klingande röst gör sig väldigt fint ihop.
Foto: Morgan Jansson
Synen på den sanna julefriden; om familj, kärlek och konsten att ta emot alla med öppna armar är något Carola berättar mycket om mellan varje nummer. Det hon berättar och pratar om är långt ifrån perfekt och ett flertal gånger tappar hon ordet, ord som hon måste komma på i stunden innan hon får fram något. Det är tack vare det hon visar att julen är viktig för henne, och något hon vill att vi i publiken ska förstå och känna. Sannerligen gör publiken det, för innan ett mycket fartfyllt julmedley är varken Carolas eller någon annans öga runt omkring mig torrt.
Foto: Morgan Jansson
Kvällens julmedley är, tråkigt nog, de enda fartfyllda låtar hon bjuder på. Tre låtar, varav en av dessa är Jag såg mamma kyssa tomten, beskriver hennes barndomshem under julen. Till en början gör hon låten till en målande beskrivning – ända fram tills hon från ingenstans istället kysser en av orkesterns medlemmar och fokuset hamnar plötsligt där. Vem det är funderar vi nog sedan alla på igenom hela konserten.
Foto: Morgan Jansson
Kvällens höjdpunkt är när Carola börjar närma sig slutet av konserten och framför En stjärna lyser så klar. Låten i sig är från början en väldigt fin jullåt och i kvällens sammanhang blir det till något alldeles extra. Att hon dessutom sjunger delar av låten utan mikrofon, högt och klart helt på egen hand, är bara det något som gör att framförandet även berör oss som inte kallar oss för trogna"Carola-fans" i vanliga fall.
Foto: Morgan Jansson
Att Carola har en fantastisk röst kan ingen sticka under stol med, oavsett om man kallar sig för ett "fan" eller inte. Hon visar att hon brinner för det hon gör, att varenda ton hon sjunger är ett bevis på att det ligger hårt arbete bakom. Det ska hon ha en eloge för! Att hon fångade Uppsala med en stormvind, fast på ett lugnt vis, är med stor sannolikhet alla i publiken överens om när hon till sist avslutar december-kvällen med Go tell it on the mountain. Även det med bravur!
Johanna Boman Zacharoff
