Fredagens sena konsert på gitarrfestivalen är den första i stora salen och artisterna som underhåller är amerikanen Paul Gilbert och hans band.
Innan konserten började hölls en kort prisceremoni där Ola Strandberg från Uppsalaföretaget Strandberg Guitars tillkännager att förstapriset, en Strandberg gitarr, i en tävling som företaget ordnar i samarbete med Uppsala Internationella Gitarrfestival i år har gått till Jose Marcario från Mexico.
En filmsnutt där Jose Marcario tackar för vinsten visas också på en skärm. Ola Strandberg visar också upp den åttasträngade gitarren som ska skickas till Jose Marcario.
Före konserten startade tillkännagavs att José Marcario från Mexixo hade vunnit en åttasträngad Strandberg Gitarr. (Foto: Morgan Jansson)
Paul Gilbert Band som förutom Paul Gilbert består av Thomas Lang på trummor och Pete Griffin på bas kommer in på scenen. De kör igång med en rivstart och de olika tunga riffen, häftiga licksen och massor av skalor upp och ner på gitarrhalsen avlöser varandra.
Det blir enormt mastigt och jag börjar fundera på hur jag ska kunna skriva en recension om detta.
Paul Gilbert med band. (Foto: Morgan Jansson)
De är enormt skickliga musiker men det blir en mangling utan dess like. Några grejer händer dock som jag kan skriva om. Paul Gilbert lockar fram Pete Griffin att vara ett mänskligt Capo när han drar av en salva av väldigt snabba skalor på en tresträngad vit Ibanez-gitarr som sitter fast på en ställning.
Vid ett annat tillfälle spelar Pete Griffin och Paul Gilbert något som låter som en klassisk menuett. Efter en dryg halvtimme av oavbrutet spelande slutar de plötsligt. Inte ett ord har yttrats och inte en paus har de haft. Det var 30 års musik på 35 minuter utbrister Paul Gilbert, mitt plecktrum har gått sönder.
Pete Griffin på bas och Thomas Lang på trummor. (Foto: Morgan Jansson)
När de sedan kör igång med låten One Woman Too Many från senaste albumet I Can Destroy med Paul på sång så lyfter hela konserten något helt otroligt. Jag har suttit och saknat sång och tänkt att de skulle vinna på om musiken blev lite mer "skitig" och nu blir det så. Paul Gilbert är inte världens bästa sångare vilket är perfekt, för just det för in min efterlängtade "skitighet" i musiken.
Kontrasten från det inledande medleyt blir påtagligt. Det blir inte samma uppvisning i skalor, riff och licks utan nu blir det låtar med paus emellan och små mellansnack av Gilbert. Från att ha varit lite negativt inställd under den första delen så finner jag mig själv verkligen gilla detta.
Den tresträngade Ibanez-gitarren. (Foto: Morgan Jansson)
Låten Everybody Use Your Goddamn Turn Signal gillar jag skarpt och får lite Zappavibbar. Plötsligt plockar Paul Gilbert upp något som ser ut som en borrmaskin som han låter vibrera mot strängarna. Blues Just Saving My Life kommer också från senaste plattan och är en mycket skön blues med smäktande gitarrsolon. Några gånger spelar Gilbert med tänderna på Hendrix manér.
Paul Gilbert imponerade på Uppsalanyheters Pär Dahlerus. (Foto: Morgan Jansson)
Better Chords från albumet Alligator Farm låter nästan punkigt. Därefter får Thomas Lang visa vad han går för på trummorna. Han har ett stort trumset med dubbla baskaggar och är onekligen en skicklig trummis. Gilbert spelar slide sedan och det är riktigt bra.
Han byter till en snygg turkosfärgad Ibanez-gitarr med japanska eller kinesiska tecken på. Soundet blir lite annorlunda. Ett solo ger mig rysningar av välbehag. Vad kul och bra det här blev. Nästan så att jag som aldrig hört Paul Gilbert förut fått en ny gitarrhjälte.
