Med närvaro, nerv i vartenda ord och en enorm professionalitet levererade Veronica Maggio med band en 21 låtar lång konsert i Svandammshallarna till sin stora Uppsalapublik.
Wow. Jag som aldrig varit helt säker på henne. Har liksom alltid gillat det jag hör på hennes album, men inte helt fått ihop den enligt mig till synes svala tjejen med de expressiva, ibland desperata texterna. Men nu sitter det där. Som en smäck.
Uppsalas egen musikdrottning, Veronica Maggio. (Foto: Anna Westin)
Jag brukar inte vilja avslöja från start vartåt en recension bär hän men ikväll känns det faktiskt helt onödigt att hålla på det. Jag har helt enkelt fått uppleva en av Sveriges största artister, och hon var grym.
Det börjar redan innan konserten är igång. Stämningen är soft, lite pubertal på nåt sätt men ändå inte. Många som har köat länge sitter längst fram och håller på sina platser. Lite som på festival. Det känns skönt när man kommer in Svandamshallarna och känner förväntningarna. Hon kommer snart. Hon är härifrån, från vår stad - vår drottning.
Maggios medmusikanter var kladda helt i vitt. (Foto: Anna Westin)
Och så kommer de in, bandet, klädda i vitt. Basisten till och med i vit hatt och alla jublar. Sen kommer hon, jäntan, vet inte vad annars jag ska kalla henne. Denna begåvade kvinna klädd i rödorangea slappa shorts med svarta revärer, vita gympakängor och en vit, kort top som avslöjar den smala överkroppen på ett sportigt, erotiskt, barnsligt och så fullständigt rätt sätt.
De som började köa tidigt fick platserna längst fram. (Foto: Anna Westin)
De inleder med "Vi mot världen" bra val. Veronica studsar upp och ner som en boll och ger enormt mycket i den första låten. Publiken är igång, nerven är på plats. Jag reflekterar direkt över att hon sjunger så satans bra trots gympapasset som pågår på scenen.
Basisten klädd helt i vitt, även hatten var vit. (Foto: Anna Westin)
Energiskt och bra början på kvällen och energin tilltar när de fortsätter med "Dom sa" och "Finns det en". Tre låtar som en efter en visar på hur extremt catchy många av Maggios låtar är. Man rycks med helt enkelt. Och hon levererar vartenda ord med stor nerv. Ibland känns det som att hon kämpar med att stå still och vara mer mogen och allvarlig men kroppen vill liksom inte lyssna utan börjar hoppa. Glädje helt enkelt. Över att få uppträda just här och just nu, för just oss. Det är skönt att se.
Veronica Maggio bjöd på en energifylld show. (Foto: Anna Westin)
När låt nummer fyra "Va kvar" har tonat ut så pratar hon äntligen med oss. "Kära Uppsala. Jag är extra nervös idag. Nervös för att jag älskar er!!!" Jublet vill inte sluta, vi känner oss utvalda och det känns äkta. "Galaxen" tar vid och Veronica vickar nonchalant på höften i förspelet, närmar sig publiken under den lite lugnare låten och rör vid några lyckliga fans på främre raden. Bandet får här visa på sin enorma musikalitet och när låten bygger mot slutet så känner man tydligt att detta är riktigt bra, på flera sätt.
Det fanns många hängivna fans på plats i Svandammshallarna. (Foto: Anna Westin)
Uppsalaresan startar och vi får följa med Veronica som 15-åring i stadsparken, som 17-åring i staden nötandes sina converse och på rackarbergets hemmafester. Vi landar i ett hjärta som blöder och jag tror att alla våra hjärtan blödde just där och då ikväll. Då lägger jag märke till Therese Johansson som körar. Vilken tjej. Hon är en stor tillgång i bandet och gör storverk under hela kvällen. Det är roligt att få uppleva ett riktigt bra band bakom en så klockren artist.
Maggio "studsar" upp och ner under större delen av spelningen. (Foto: Anna Westin)
Jag som har fotat av låtlistan av ljudkillen tänker att shit, vi har inte kommit igenom hälften än. Hur ska de orka? Men konserten är välsnickrad. Det kommer då och då "pauslåtar". De levereras även de med närvaro och kärlek men med mindre desperation och tillåter både publiken och artisten att vila. Ljussättningen är även den väl genomtänkt. Som när "Svart sommar" startar med en scen fylld av rött ljus. En av de vilande låtarna som med hjälp av ljuset ger en stor betydelse åt kvällens upplevelse trots att det inte är den starkaste av dem.
Maggios spelning på lördagen får högt betyg av Uppsalanyheters skribent Nanna Sveinsdottir. (Foto: Anna Westin)
En upplevelse som står ut är när hela publiken lyses upp under låten Ayahuasca. Veronica skriker " Allt jag hör är" och publiken svarar, badande och dansande i ljus. Kvällen närmar sig sitt slut och Veronica återvänder flera gånger till den engagerade klungan på hennes högra kant till deras stora glädje. "Sergels torg" väcker de som möjligen slumrat till av alla endorfiner och "Storma" avslutar konserten på ett alldeles underbart sätt.
"Jag vill alltid ha det bästa, jag vet inte vad det bästa är, jag vill alltid ha det bästa kvar, jag har fastnat i en tid som inte finns".
Veronica Maggio i sin vita top. (Foto: Anna Westin)
Textrader som på något sätt sammanfattar Maggio så som jag ser henne ikväll. Hon sammanfattar det vi alla är. Barn som vill ha kvar innerbullen till sist, spara det godaste godiset men samtidigt äta upp allt på en gång. Vem fan vet vilken väg som är den rätta. Vilket håll som var meningen att gå. Inte jag. Men en sak vet jag. Kvällens konsert var bra. Riktigt bra.
"Jag vill inte lämna er ikväll" Veronica Maggio trivs på hemmaplan. (Foto: Anna Westin)
Maggio säger " Jag vill inte lämna er ikväll" och går av scenen. Givetvis kommer hon tillbaka och levererar extranummer men hade jag fått välja hade kvällen slutat med de orden. Det behövdes inget mer. Jag är tacksam för den här kvällen.
