Vi fick uppleva en fin blandning av musik från fyra olika band i Parksnäckan denna lördagseftermiddag/kväll när Uppsala Progressive Festival genomfördes för tionde gången. Vädret visade sig också från en bättre sida än tidigare under veckan.
Det var tionde gången som Uppsala Progressive Rock Festival hölls och tyvärr kanske den sista. Det är svenska Art Rock föreningen Crimson under Magnus Rings ordförandeskap som stått värd för festivalen i alla år. Först ut var bandet Megalot eller som de kallade sig första halvan av sin spelning, Them Apples. Under namnet Them Apples gör de om 80-tals syntpoplåtar i progstil och på basisten Göran Holmbergs inrådan gjorde de också tvärtom med en låt.
Megalots Warwick Tucker med sin åttasträngade elgitarr. (Foto: Fredrik Bolander)
Frågan jag ställer mig är om något av det är särskilt intressant? Efter halva sitt gig så kallar de sig istället för Megalot. Det blir bättre men jag har tyvärr svårt för sångaren Anton Steensland. Bandet är kompetent men spelar en, för mig, tämligen ointressant musik. Förövrigt består bandet av Nicklas Bergström på trummor, Warwick Tucker på åttasträngad elgitarr och Mårten Berg på Keyboards.
Anton Steensland i Megalot. (Foto: Fredrik Bolander)
Det andra bandet på Parksnäckans scen är Rikard Sjöblom med band. Det sex man starka bandet spelar en melodiös musik. De väver in många stilar i sin musik ibland med ekon från 70-talet som ger mig vibbar av band som Deep Purple, Jethro Tull och Gentle Giant. Rikard Sjöblom är en bra sångare och en skicklig instrumentalist. Han hanterar både elgitarr, klaviatur och dragspel med bravur.
Rickard Sjöblom på Parksnäckans scen. (Foto: Fredrik Bolander)
Han har i år givit ut ett album med titeln "The Unbendable Sleep" och de framför bland annat en hel del material därifrån. Det samspelta bandet består förutom Rikard Sjöblom av David Zackrisson (sång gitarr, klaviatur), Sverker Magnusson (klaviatur), Martin Borgh (klaviatur), Rasmus Diamant (bas) och Petter Diamant (trummor).
Rickard Sjöbloms band. (Foto: Fredrik Bolander)
I nästa paus hyllar Daniel Reichberg nyligen bortgågne musikprofilen Peter Ericson med en tyst minut. Peter var bland annat med och grundade skivbutiken Musikörat och under senare år drev han själv butiken Örat. Han var också musiker i det kultförklarade bandet Rävjunk.
Många har genom åren handlat skivor av Peter och fått tips om musik som de troligen skulle gilla. För egen del var jag inne på butiken Örat så sent som i torsdags förra veckan och fick nya tips. Peter var då märkbart påverkad av sin sjukdom men kämpade på i det sista, en vecka senare har vi förlorat honom.
Staffan Ljunggren i Trummor & Orgel. (Foto: Fredrik Bolander)
Nästa akt på scenen är bröderna Anders och Staffan Ljunggren som bildar Trummor & Orgel. Anders spelar hammondorgel och Staffan trummor. De är mycket samspelta och har ett väldigt skönt groove. Det är svårt att inte jämföra dem med Hansson & Karlsson men jag hör även the Doors i deras musik. Musiken är helt instrumental.
Anders Ljunggren i bandet Trummor & Orgel. (Foto: Fredrik Bolander)
Jag imponeras av Staffan Ljunggrens avslappnade och mycket skickliga trumspel och hur tajt de spelar tillsammans. Jag har sett dem uppträda flera gånger förut. Ikväll upplever jag att de har lite svårt att nå ut. Jag tycker faktiskt att deras musik gör sig bättre på en intim inomhusscen.
Kvällen avslutas av slagverkaren Hasse Bruniusson som till sin hjälp har Roine Stolt på gitarr, ovan nämnde Rikard Sjöblom på klaviaturer och Håkan Almkvist på bas. De spelar valda stycken ur Samla Mammas Mannas repertoar. Hasse Bruniusson var med och bildade gruppen Samla Mammas Manna 1969. Bandet som under olika namn, stavningar av namnet och medlemmar var aktivt fram till 2008. Hasse tillägnar musiken de snart ska spela till den gamle och tyvärr bortgångne medlemmen Lars Hollmer samt ovan nämnda Peter Ericson.
Hasse Bruniusson med band spelade Samla Mammas Manna. Här med Håkan Almkvist på bas och Rikard Sjöblom på klaviatur. (Foto: Fredrik Bolander)
En inspelad röst börjar sedan att läsa upp alla de som på något sätt varit involverade i musikkollektivet Samla Mammas Manna. I början av spelningen har Roine Stolt något problem med sin gitarr som han inte får ljud i, men efter ett tag och byte av gitarr så ordnar det upp sig. De rullar på Samlas lekfulla sätt igång med Circus Apparatha. De är alla mycket spelskickliga och spelar på ett väldigt uppsluppet sätt.
Hasse Bruniusson bakom sina trummor. (Foto: Fredrik Bolander)
I mitten av musikerna sitter Hasse Bruniusson bakom sina trummor och slagverk. Han ler uppskattande mot sina medmusiker och trummar sköna takter med stor skicklighet och lekfullhet. Ibland går det i ett galet tempo och låter som uppspeedade barnramsor för att i nästa stund låta som avancerad jazzfusion.
Jag imponeras av den 34-årige Rikard Sjöblom som inte ens var född då den här musiken först gjordes. Det är som att han alltid spelat med Samla Mammas Manna och han får också uppskattning av de andra musikerna. Hasse Bruniusson säger att han är nykär så som man kan vara i andra musiker ibland.
Var det den sista Progressive festivalen som publiken fick se? (Foto: Fredrik Bolander)
Rikard spelar klaviaturer av olika slag, dragspel, joddlar och sjunger. Bruniussons ögon tindrar och det känns som han fått en värdig ersättare till bortgångne Lars Hollmer. Håkan Almkvist har ett mycket skönt basspel och ler med ett stort grin och dansar runt på scenen. Roine Stolt är en fenomenal gitarrist och hans solon ger rysningar av välbehag. Han äger en enorm spelskicklighet och känsla. Vi får höra en radda av Samla låtar bland annat spelar de en härlig version av delar av Snorungarnas Symfoni av Greg FitzPatrick.
Som extranummer spelar de en fantastik version av Ödet och kvällen avslutas med stående ovationer. En värdig avslutning på en en festival som funnits i 10 år. Magnus Ring avslutar med att tacka publiken för dessa fina år. Vi får tacka Magnus, Ingela Ekemark och Pia Alving från Crimson och alla övriga som varit med att ordna och arrangera denna festival.
Vi får se om det blir någon fortsättning i framtiden men den progressiva musiken lever i alla fall fortfarande vidare i sin högborg, Uppsala.
