När jag recenserade Doug Seegers konsert på Katalin för ett år sedan använde jag rubriken "Hatten av för Doug Seegers". Det är bara att lyfta på hatten och buga ännu en gång. Han är en fullfjädrad artist med stor karisma och scennärvaro och han verkar så lugn och avslappnad.
Med en ny skiva i bagaget och nytt band så förnyar sig Seegers och det blir en minnesvärd konsertupplevelse i Parksnäckan denna söndag. Snart ska Doug Seegers med band uppträda. Det är kul att hans popularitet håller fortfarande nu när det gått några år sedan han upptäcktes i TV programmet Jills Veranda. Det tyder på att han har en genuin kvalité som musiker och artist.
Doug Seegers med band på Parksnäckan. (Foto: Peter Bohlin)
Det är en skön förväntan som ligger i luften före konsertens början. Innan Doug Seegers ska börja så ska vi få en överraskning säger arrangören Kent Wennman från Kulturhjältarna som tillsammans med Brink & Berger presenterar sommarens späckade artistprogram i Parksnäckan.
Alexis Taylor bjöd på Americana. (Foto: Peter Bohlin)
Alexis Taylor från Kanada ska inleda och kliver upp på scenen med sin gitarr. Hon sjunger och spelar inom genren Americana och har en mycket stark och fin röst men tyvärr är hennes gitarr lite ostämd så det drar ner helhetsintrycket något. Hon kommer tillbaka senare i konserten med Doug Seegers och bandet och då blir jag frälst.
Doug seegers i sin tradionsenliga cowboyhatt. (Foto: Peter Bohlin)
Doug Seegers med band stormar in på scenen och börjar med honkytonk-stänkaren "Gotta catch that train". Doug Seegers med cowboyhatt på huvudet och en Rootsy t-shirt, kanske för att hylla Rootsy som först tog hit honom till Sverige för några år sedan, tackar sedan publiken för vad den gjort för honom i Sverige. Därefter fortsätter de med "Angies song" också den från den första plattan.
Erik Jansson bjöd på högklassigt slidespel. (Foto: Peter Bohlin)
Vi får sedan höra rockigare tongångar, titelspåret till det nya och utmärkta albumet "Walking on the edge of the world" som är en av mina personliga favoritlåtar ikväll med snyggt slidespel av gitarristen Erik Janson. Det är överhuvudtaget ett mycket kompetent band som Seegers har med sig. Erik Janson berättar för mig efter konserten att Doug har valt ut musikerna själv.
Mai Agan på bas fick Alice Babs jazzstipendium nyligen. (Foto: Peter Bohlin)
De andra bandmedlemmarna ikväll är Mai Agan på bas. Hon tog nyligen emot Alice Babs jazzstipendium 2016 och är som Doug utrycker det, en av hans bästa vänner. Simon Wilhelmsson på trummor och Martin Björklund på fiol och gitarr.
Doug talar om för oss att han är glad att ha nytt material med sig och att han hoppas att kunna ha det igen och att få komma tillbaka varje sommar till Sverige. Denna sommar spelar han på 64 platser runt landet och är med det den hårdast turnerande artisten i Sverige.
Doug visar upp sin nyinköpta blåa gitarr. (Foto: Peter Bohlin)
Jag slås av vilken stark röst han har men också av att han har ett väldigt brett register i rösten. Förutom rösten så har han en väldig scennärvaro och karisma och ett lugn. Han bryr sig inte om när det blir tyst en stund då han byter gitarr och det gör inte heller något, väldigt avslappnat. Doug har köpt sig en ny blå elgitarr som han kallar Mr. Blue. Han talar om för oss att han valde den klara blå färgen så att den skulle passa bra med hans vita scenkostym. Ikväll var det dock för varmt att använda kostymen.
Martin Björklund spelade fiol och gitarr. (Foto: Peter Bohlin)
Gospellåten "Will you take the hand of Jesus" tillägnar han sin "Grandma" och han hoppas att få komma till himlen en dag och hälsa på henne. Han säger att han alltid kommer att spela Gospel och han tackar Gud för både vad han fått men också för vad som tagits bort från honom i form av droger och alkohol.
Jag är inte särskilt religiös av mig men detta känns äkta och man kan förstå att det är viktigt för honom efter det liv han har levt.
Doug Seegers en "hard working man" (Foto: Peter Bohlin)
Innan paus så avslutar han med något som han ju också är "Hard working man". När del två av konserten börjar så frågar Doug om det är några i publiken som varit gifta i mer än trettio år och fortfarande är lyckliga. Några par sträcker upp händerna. Han tillägnar dem "Precious Wedding Vow" Sedan kommer Alexis Taylor upp på scenen igen och Doug låter henne köra sin låt "Blame it on the Whiskey" tillsammans med bandet.
Nu kommer hon verkligen till sin fulla rätt. Hon gör sedan en otroligt fin duett tillsammans med Doug. De sjunger bandet Little Big Towns "Your side of the bed" Detta blir definitivt en av konsertens höjdpunkter för mig.
Doug Seegers och Alexis Taylor efter spelningen. (Foto: Peter Bohlin)
De fortsätter sedan med ytterligare en fin duett som Gram Parsons gjorde tillsammans med Emmylou Harris en gång "That´s all it took". Seegers hyllar sedan artisten och låtskrivaren Jim Lauderdale som fortfarande skriver autentisk country genom att spela hans låt "If I were you" Han skämtar till det sedan, här kommer en Doug Seegers låt. Den handlar om vad som händer när man tappar kontrollen över sitt drickande. "Zombie" är en skönt gungande blues.
Jag imponeras igen av Dougs sånginsatser och Erik Jansons lapsteelspelande. Jag skriver först pedal-steel innan jag faktiskt ser att det är lapsteel han spelar. Erik berättar för mig, efter konserten, att han tar tonen på ett speciellt sätt så det faktiskt ska låta lite som pedal-steel. Min första felskrivning var alltså inte helt fel.
Simon Wilhelmsson spelade trummor. (Foto: Peter Bohlin)
När Doug sedan ska introducera sin megahit "Going down to the river" så vet publiken direkt vad han pratar om men han vill ändå berätta om när Jill Johnson upptäckte honom som hemlös gatumusiker i Nashville.
Vi känner alla naturligtvis till den storyn men den är viktig för honom eftersom det var en vändpunkt i hans liv. Kvällens version låter lite annorlunda med ett väldigt skönt fiol och elgitarrsolo av Martin Björklund och Erik Jansson.
Som extranummer bjöd Doug på finstämda "Don't laugh at me" (Foto: Peter Bohlin)
I en av Dougs egna favoritlåtar "Give it Away" från senaste plattan så framträder Mai Agans basspel och jag tycker mig höra lite jazzlicks. Efter ytterligare några låtar så får vi som avslutande extranummer höra den finstämda "Don't laugh at me" och vad passar bättre än att avsluta med Dougs ord. "Count your blessings". Vi klagar ofta för mycket och fokuserar på vad som är dåligt, om vi istället uppskattar det som är bra så blir våra liv bättre.
Tack Doug och company, jag uppskattade verkligen denna konsert.
