Det var som bäddat för en skön musikkväll när Mauro Scocco och Tomas Andersson Wij uppträdde på Parksnäckans scen i en av de hittills finaste sommarkvällarna i år. Inför i det närmaste fullsatt Parksnäckan och en uppskattande publik får vi höra dem framföra några av sina sånger och däremellan filosofera om lite av varje i ett avslappnat mellansnack.
Innan Tomas Andersson Wij och Mauro Scocco ska spela så får vi höra Julia Freij framföra några låtar. Julia Freij iklädd en röd klänning och solglasögon börjar med Beyoncés låt Halo. Det är både modigt och farligt att ge sig på en sådan låt, man kan ju inte undvika att jämföra med originalet. Jag tycker dock att hon klarade sig bra, mest för att hon efter halva låten gick över till att sjunga den på svenska. Det gör hennes version till något eget.
Julia Frej var support till Andersson Wij och Scocco. (Foto: Peter Bohlin)
I övrigt är jag inte så imponerad av Julia Freijs sånginsatser eller hennes gitarrspel som känns lite fumligt. Hon verkade ganska nervös så det kan förklara det lite halvdana scenframträdandet.
Vi fick sedan vänta ett tag på att huvudnumret skulle komma ut på scenen. En man hade fullt sjå med att stämma de sex gitarrerna som var uppställda på scenen. Men så kom de till slut, Tomas Andersson Wij i keps och Mauro i solbrillor. Tomas börjar med Mauros låt "Jag saknar oss" från Mauros skilsmässoplatta "Musik för nyskilda" från 2011.
Mauro Scocco i ett unikt framträdande på Parksnäckan. (Foto: Peter Bohlin)
I originaltexten sjunger Scocco om nätterna på Ljusterö och du hoppade från bryggan i min Rolling Stones t-shirt, nu byter Tomas fyndigt ut det till Mauro Scocco t-shirt. Mauro sjunger sedan efter någon vers och jag slås också över hans lediga och sköna gitarrspel.
Deras röster passar mycket bra ihop. De började spela ihop för något år sedan då Mauro Scocco var med i Tomas Andersson Wijs musikkvällar då han bjöd in olika artister däribland Mauro Scocco.
Tomas Andersson Wij på Parksnäckans scen. (Foto: Peter Bohlin)
Scocco har ju inte uppträtt så mycket under de senaste 20 åren men fick blodad tand och föreslog att de skulle göra spelningar tillsammans också i Göteborg och Malmö och på den vägen är det.
De låter oss däremot förstå att detta är lite av finalen för dem eftersom de ska fortsätta att jobba med egna projekt var och en för sig efter framträdandet på Parksnäckan.
Andersson Wij och Scocco har spelat ihop ett tag. (Foto: Peter Bohlin)
Det var många roliga och trevliga mellansnack vi fick höra. Det märks att de trivs tillsammans och det hela kändes mycket avspänt. Bland annat så berättar Scocco om hur han hittade ett gammalt foto av Plura och en del andra musiker från tiden de spelade på Tanto i Stockholm.
Det är introduktionen till "Ljudet av tiden som går" Andersson Wij berättar också att de haft kontakt med varandra på nätet via Tinder, men han skojar förstås och rättar sig till Twitter. Tomas Andersson Wij berättar vidare att när han var musikjournalist i 20-års åldern intervjuade Mauro Scocco en gång, något som dock Mauro inte alls minns.
Mauro Scocco har inte stått på scen så mycket de senaste 20 åren. (Foto: Peter Bohlin)
Båda två är duktiga låtskrivare och de har båda skrivit låtar till andra artister. En av dessa artister är Totta Näslund som gick bort i cancer 2005. Mauro skrev bland annat "Sex fot under" som han gör en känslosam version av. Tomas skrev "En svensk rockstjärnas död" åt Totta och kvällens framförande blir en av höjdpunkterna för mig, också med mycket fint gitarrspel av Mauro.
Tomas Andersson Wij står för en hel del "skönt" snack mellan låtarna. (Foto: Peter Bohlin)
De skojar med en viss sanning att de skriver mycket om döden numera. Det är ju många artister som "checkat ut" i år. En av dem är Freddie Wadling som båda två också har skrivit material till. Tomas Andersson Wij skrev bland annat "Bär ut mig käre Jesus" till Freddie Wadling.
Det ska låta som att Frälsningsarmén möter Tom Waits säger Tomas. Vi får höra en känslosam version. Det är överhuvudtaget en ganska finstämd spelning. Kanske volymen kunde ha varit lite högre så man sluppit störas av snack och sorl.
Det var en avspänd och skön stämning på Parksnäckan. (Foto: Peter Bohlin)
Andersson Wij berättar hur han nästan fick tjata sig till nästa monsterhit som de ska framföra. Han sa till Scocco att det var en countrylåt och Scocco höll inte riktigt med, nej det är ju mer Peter Gabriel eller U2 som ligger till grund för den. Men tänk Lars Winnerbäck gav Tomas som råd och faktiskt kvällens version av Sarah har en viss Winnerbäck känsla.
Avskalad och med en country-touch. Andersson Wij berättar att det inte var lätt att vara en ensam kille med gitarr 1995. Han skickade sin demo till skivbolag men också ett exemplar till Mauro Scocco som framför allt gillade en låt, "Hej då" och det blir passande nog den sista låten på det ordinarie setet.
Tomas Andersson Wij skojade om att hans son hade försvunnit på Pokemonjakt i Stadsparken, något som faktiskt stämde på riktigt. (Foto: Peter Bohlin)
De klappas in av den entusiastiska publiken och till de två extranumren de kör är också Julia Freij med. Hon gör ett bra jobb när hon körar, bland annat till Mauro Scoccos "Himlen runt hörnet" som ju var en stor hit för Lisa Nilsson. De får stående ovationer av en publik som vill ha mer. Alla tre kommer ut igen och bugar sig på scenen men Tomas Andersson Wij stannar ensam kvar och verkar göra en spontan och mycket bra version av Ulf Lundells fina låt "Diamanter".
Det avslutar denna kanske lite unika spelning en av sommarens skönaste kvällar, även om temperaturen har sjunkit lite när vi nöjda köar för att komma ut ur Parksnäckan.
