Knappt 100 personer tog sig i hällregnet på lördagskvällen till Katalin. De fick en konsert att minnas och gav den gästande amerikanska artisten Patty Griffin ett varmt välkomnade. Det övriga Uppsala, som valde att göra annat, är bara att beklaga.

Patty Griffin börjar på utsatt tid vid pianot medan hennes side-kick David Pulkingham – de har turnerat ett år tillsammans – tar sig an gitarrspelet. Efter första låten hänger hon på sig en av flera gitarrer som står i givakt på scenen. Några gånger under konserten återvänder hon till pianot, men det är gitarr hon i huvudsak trakterar.

Hennes röst är... well, to die for. Legendaren Willie Nelson har beskrivit den som "en av de bästa rösterna vi har". Hon drar sig inte för att kräma på, för att i nästa låt närmast viskande berätta en ny historia. En raspighet i en annars ren röst ger djup. Rösten är rik och uttrycksfull, andas proffsig säkerhet och kan vara både stark och skör. Sällan blir det tydligare att en röst kan vara ett instrument i sig.

Det ska sägas: Patty Griffin är en amerikansk artist jag inte tidigare kände till. Men i USA är hon långt ifrån okänd, där artister som Emmylou Harris, Linda Ronstadt, Joan Baez och Dixie Chicks har spelat in hennes låtar. Under några år var hon tillsammans med Led Zeppelins sångare Robert Plant, och gjorde en del duetter ihop med honom.

Veckorna före konserten på Katalin har hennes senaste fem skivor snurrat runt in i mig. Det är bara att konstatera att de bjuder på en musikalisk bredd och rikedom som få andra artister kan mäta sig med. Genrebestämning är en knepig sport och att försöka ringa in Patty Griffin blir lätt yxigt, men americana kan duga som grov bestämning.

På skivorna rör hon sig fritt mellan amerikansk folk-tradition, country vid sidan av den bredbenta, en rak melodiös rock, stråk av blues och jazz-doftande anrättningar. 2011 gjorde hon "Downtown Church", ett rent gospel-album. Genom hela konserten på Katalin är respekten för den breda sydstatsmusik-traditionen tydlig.

Ljudbilden hos de lugnare låtarna är ofta avskalad. Som på senaste skivan, "Servant of Love", där flera pianoballader finns och en ensam, dämpad trumpet snirklar sig runt i låtarna. Skivans titelspår kommer i slutet av konserten på Katalin och är råare och mörkare än på studioinspelningen. Liksom i flera andra låtar finns det live ett mer aggressivt anslag som inte finns i studioinspelningarna. Men när låten klingar ut på Katalin ler Patty Griffin och David Pulkingham mot varandra lite under lugg, som för att mjuka upp det svarta och bekräfta varandras känsliga spel.

Ihop har de en speciell scennärvaro: under konserten står de ofta vända mot varandra, till synes inneslutna i en gemensam musikalisk ambition att visa att ett plus ett kan blir så mycket mer än två. Det är väldigt lyhört spelat, och fint att vara med om. Ibland kan man under konserten sakna en mer klassisk sättning med bas och trummor – men gitarr, piano, elgitarr och mandolin räcker långt.

Till skillnad från många andra amerikanska produktioner inom samma musikaliska fåra har öppet religiösa teman ingen framträdande plats hos Patty Griffin. Musiken är min kyrka, har hon sagt. Där hittar hon det andliga och mystiken i livet. I ett mellansnack berättar hon att hon googlat Uppsala kvällen före Katalin-konserten och då förstått att Ingmar Bergman växte upp i staden. Då tänkte jag att jag hör hemma här, säger hon.

I slutet av konserten återkommer hon till Uppsala-temat och säger att hon läst att det var en av de sista utposterna som försökte bevara en hedna-kultur. Vi spelar för dem i kväll, slår Patty Griffin fast, född 1964 som katolsk flicka i Maine i nordöstra USA.

Politik finns med i en del av Patty Griffins låtar. I "Not a bad man" – Patty Griffin ensam med gitarren – möter vi en ung kille som tagit värvning och kommit hem från Irak, skadad i själen. Det är en av många låtar om människor som inte fötts med guldsked i mun och som drabbats av omständigheter de inte själva rår över. En av många starka texter om människor som hon väver sina sånger kring. Hon spelar inte just den på Katalin, men hon låter oss i ett mellansnack förstå att hon lider av det politiska klimatet i dagens USA.

I en intervju har hon berättat att hennes sånger är för sorgsna för att figurera i reklamkampanjer. Men hon ber inte om ursäkt för det. Sorgen är en del av livet och hon gör låtar som speglar det. Men bitter medicin ska tas med lite socker, har hon också sagt.

Om man blir nyfiken på Patty Griffin är albumet "American Kid" det starkaste. Ett album tillägnat hennes far och en bearbetning av sorgen efter honom. Produktionen hyllades med rätta av kritiker när det kom 2012. Med fördel kan man prova låtarna "Faithful Son", Mom & Dad's Waltz" och "Irish Boy".

Av Dan Lindberg