När jag någon timme efter konserten sitter hemma i min lägenhet och lyssnar på det magnifika albumet "Everywhere" med Sophie Zelmani så förstår jag att det är svårt att göra så stillsam och vacker musik riktig rättvisa live på en utomhus-scen som Parksnäckan.
Men nu vrider vi klockan tillbaka några timmar...
Det är en fin sommarkväll. Jag får nästan lite av musikfestivalstämning när jag efter en lång arbetsdag ställer mig i matkön. Klockan sju kommer Sophie Zelmani och de fyra männen i hennes band in på scenen. Zelmani säger på sitt lite blyga sätt "Hej och varmt välkomna".
Sophie Zelmani med band, på Parksnäckans scen. (Foto: Morgan Jansson)
Musiken är mycket lågmäld med ett fint gitarrspel av Lars Halapi som ibland får mig att tänka på Mark Knopfler (som ju besökte Uppsala tidigare i sommar) när han fingerfärdigt plockar på sin gitarr. Det är nog inte bara hans kompetenta gitarrspel som får mig att tänka på Knopflers konsert. Jag får nämligen samma känsla nu som då.
Varför höjer de inte volymen ett snäpp och skruvar upp tempot lite grann, då skulle det bli så mycket bättre. Nu har de också lite problem med ljudet under den första halvan av konserten. Zelmani nästan tjatar och säger lite ursäktande till ljudteknikern, nu har vi samma problem som igår, det är för mycket reverb på min sång.
Lars Halapi, fingerfärdig gitarrist. (Foto: Morgan Jansson)
I de små tysta pauserna mellan låtarna där hon säger några lågmälda ord med sin lite viskande stämma blir det också så tyst så att musik hörs från någon annanstans, Flustret kanske? Hon fortsätter "Det är mycket skriverier om oro och elände på senaste skivan. Det är skönt att skriva av sig ibland." När de sedan lite senare kör igång "To know you" från 2003 så tycker jag att det svänger till ordentligt för första gången.
Sophie Zelmani inledde lågmält, spelningen utvecklades dock till mer upptempo och med bättre fokus i andra delen. (Foto: Morgan Jansson)
Sophie presenterar bandet, Rickard Nilsson på keys, Tomas Axelsson på bas, på trummor Peter Korhonen och Lars Halapi på gitarr. Hon berättar också att snart ska de ta en paus "så vi kan göra...det vi vill" Innan pausen bjuder Lars Halapi på ett mycket fint gitarrsolo, dock missar han lite på några ställen och jag funderar på om det är ljudstrulet som har fått dem att tappa lite fokus?
Sophie Zelmani med sina fyra musiker. (Foto: Morgan Jansson)
Efter pausen är ljudet både bättre och högre, det är som om de hörsammat mina önskningar. Låtarna är också lite mer upptempo! Det blir genast mycket bättre, både Sophie Zelmani och musikerna känns mer fokuserade. Sophie låter sedan publiken önska låtar, någon ropar "hard to know". -Har Jag gjort den? kontrar Zelmani...vi försöker...får se...och det gick mycket bra tills hon glömde texten. Publiken får önska vidare, låten blir
"So long" med ett härligt flamenco-klingande solo av Lars Halapi.
När de kommer in för det första extranumret "Aftermath" så är det bara Zelmani på sång och Halapi nu på piano och det är väldigt sprött och vackert. Hela bandet kommer in sen och Sophie presenterar den sista låten..."den här handlar om när man har riktigt dåligt självförtroende och inte orkar göra något mer...men sen blir det bättre." Jag tycker också att hennes självförtroende ökade under konsertens gång och att det blev bättre och till slut en riktigt skön sommarkväll i Parksnäckans famn.
