Eftersom jag tidigare sett Doug Seegers uppträda vid två tidigare tillfällen så var förväntningarna inte så stora denna svala julikväll i Uppsala. En viss mättnad kan uppstå när man sett en artist flera gånger. När jag sedan kommer till Katalin och Neil Youngs musik spelas i högtalarna så tycker jag att det bådar gott för kvällen.
Denna föraning visar sig sedan också vara riktig då Doug Seegers med band kommer in på scenen. Jag känner direkt att det kommer att bli väldigt bra. Doug Seegers har en väldig karisma och scennärvaro som är minst lika stor som cowboyhatten han har på sig. En av de första låtarna de spelar är Angie's song som han skrev till sin flickvän då hon satt i fängelse.
Barbara Lamb på stämsång och violin. (Foto: Morgan Jansson)
Bandet är mycket tajt med huvudfigurerna Örjan Mäki (Willy Clay Band och Favourite Hippies) på gitarr och Barbara Lamb från Nashville på violin och stämsång. Ljudet är också mycket bra. Doug berättar att han jobbar på ett nytt album som beräknas släppas i april 2016. Han testar därefter låten "walking on the edge of the world" på oss och av döma av publikreaktionerna kan det bli en hit.
Örjan Mäki på gitarr. (Foto: Morgan Jansson)
Redan som sjätte låt kommer hans stora hit "Going down to the river". Lika förvånande är det att när han introducerar låten och berättar den lite uttjatade historien om när Jill Johnson upptäckte honom när han som hemlös spelade på gatan i Nashville ser ut att få tårar i ögonen. Han är mycket tacksam till Sverige och svenskarna som gett honom ett nytt liv och en ny karriär. Han berättar att hans första flygning var när han reste till Sverge förra sommaren, en otrevlig upplevelse!
Doug Seegers tackar Jill Johnson för sitt "nya" liv. (Foto: Morgan Jansson)
När Doug lite senare tar av sig jackan och säger att han ska spela lite rock'n roll så gör han det mycket bra (låter lite som Dwight Yoakam vid dessa tillfällen). Doug beskriver sin musik som country-blues. När de lite senare ska spela lite material från det nya albumet med Jill Johnson "In Tandem" så ropar någon i publiken "Hank Williams" och Doug Svarar fyndigt "No I am not Hank Williams" och visst är han inte det, men väldigt influerad.
I ett av extranumrerna hyllar han en annan hjälte, Gram Parsons. Det hela känns mycket genuint och äkta och Doug Seegers ger sig verkligen tid att prata med alla som vill efter konserten.
