Jag är hög på kärlek. Hög på musik. Det pirrar i alla mina sinnen av en ödmjuk tro på att allt faktiskt kan och kommer bli bra till slut - det är ett bra betyg.
Så, nu har vi etablerat tonen för denna text som ju som alltid när jag skriver kommer att bli en känslomässig beskrivning av en upplevelse. Jag skrev alldeles nyss "en subjektiv upplevelse" men var tvungen att radera. För denna gång kändes det faktiskt som en kollektiv upplevelse. Jag måste ta det baklänges och börja i slutet av föreställningen.
Musikern Andreas Unge har samlat stjärnor som är ikoner i sina hemländer men okända i Sverige. (Foto: Peter Bohlin)
Hela publiken står upp. På scenen är de samlade, alla artisterna med Safoura Safavi i mitten. Mikrofonen vandrar från Safoura till Ramy Essam till Osman Abdulrahim till Habib Mousa till Naser Razzazi. Alla sjunger, alla dansar, bandet spelar glädjefyllt, alla ler och skrattar. Alexandra Pascalidou kastar sin blombukett ut i publiken för att tacka oss.
Sen kommer det flera buketter flygande ut i den fyllda lokalen. Budskapet är som Alexandra uttryckte strax innan "att våga hoppa, att våga mötas och att musiken blundar för barriärer" Budskapet har nått fram i Uppsala i kväll.
Alexandra Pascalidou är konferencier för "Best of Sweden" (Foto: Peter Bohlin)
Det är svårt att sammanfatta kvällen men jag ska försöka att person för person ge er en bild av min upplevelse.
Andreas Unge. Initiativtagare till Best of Sweden. För mig är du killen i huset bredvid på landet. Vi har känt varandra sedan vi var små och även fast jag alltid beundrade dig i smyg, för att du var lite äldre och väldigt söt, så växte min beundran för dig i kväll.
Du har med ditt initiativ åstadkommit något magiskt. Det krävs en ödmjukhet och en öppenhet för att lyckas med ett sådant här projekt och den såg jag ikväll. I dig, i hela bandet och i alla de världsstjärnor som intog scenen.
Alexandra Pascalidou: Härlig energi sprider du Alexandra. Det känns bra att ha dig där, som binder ihop delarna och frågar de frågor som vi vill ha svar på.
Safoura Safavi var en av kvällens "coolaste" artister. (Foto: Peter Bohlin)
Bandet: Sällan har jag imponerats så av ett gäng musiker. Det som framför allt slår mig är hur glada de ser ut. De njuter, de känner och de delar. Inga collhetskomplex någonstans och det är så befriande. Så tack till er alla. Men ett extra stort tack till hela trumpaketet. Att få sitta längst fram i mitten och njuta av en tredelad rytmsektion var helt enkelt underbart. Vilket gäng!
Nazer Razazzi, Kurdistans motsvarighet till Bruce Springsteen. (Foto: Peter Bohlin)
Nazer Razazzi: En smal man i grå kostym som med sin kraftfulla men ändå fjäderlätta stämma trollbinder mig fullständigt. Jag förstår inte orden han sjunger. Men jag känner smärtan. Jag känner också glädjen. Nazer får sin kraft och energi från träd berättas det under kvällen.
Han står stadigt som ett träd, med rötter som ett träd och med armar av kärlek som trädets grenar. Han skriver sina sånger under träd. Sånger om århundraden av förtryck och kampen för ett självständigt land och kultur. Han har torterats och sett vänner bli avrättade. Och ändå innehåller hans sånger en sådan uppenbar känsla av hopp och glädje. En till synes ganska bräcklig man som då och då spritter till i små danssteg och ger smak på stor röst. Jag ser trädet. Jag känner det.
Osman Abdulrahim, kallades på 60-talet för Eritreas Elvis Presely. (Foto: Peter Bohlin)
Osman Abdulrahim: Eritreas Elvis Presley. Snarare Tom Jones skulle jag säga. Helt förundrad är jag över denne man som entrar scenen iklädd glansig kostym och glansig vit skjorta som smiter om den härligt putande magen så att man nästan kan känna hur nära det är att en knapp går och flyger ut i publikhavet. Inte något som jag vanligtvis går igång på men shit, mannen är sexig!
De sånger han bjuder på under kvällen ligger i genren smörrock skulle jag säga. Men någonstans i slutet av kvällen sjunger han något av det vackraste jag hört. Jag upplever det som en sång om kärlek. Hans uttryck är intensivt, ögonen öppna hela tiden som ett barns men full insyn i hans hjärta, och med ett kroppsspråk som säger mer än alla ord. Jag vet inte ens vad sången hette. Men den vill jag tacka för!
Habib Mousa den assyriske/syrianska ikonen som slog igenom på 60-talet med "Shamo Mar" 1968. (Foto: Peter Bohlin)
Habib Mousa sjunger sånger om kärlek och om att inte ge upp sina drömmar. Alexandra frågar honom under kvällen om han någonsin blivit lämnad. Han svarar nej och skrattar. Men fortsätter sen med allvar i blicken och säger "kanske av en människa, men aldrig av kärlek.
Kärlek är allt i livet. Ingen kärlek-ingen fred". Hans röst är varm, stadig och trygg. Han utrycker stolthet i sin musik men lämnar scenen med en enorm ödmjukhet i hela sitt väsen.
Ramy Essam greps och torterades 2011 av egyptisk militär. (Foto: Peter Bohlin)
Ramy Essam: Gripen av egyptisk militär, torterad pga sina kampsånger mot regimen i Egypten. Så svårt att förstå när man sitter här i Sveriges trygga famn. Alexandra frågar honom under kvällen "Trodde du verkligen att du kunde förändra världen med din musik?" Svaret är enkelt. " JA, jag är säker, musik är det största vapnet. Det var en ära att bli arresterad på grund av mina sånger. Våga tro på konsten!"
Publiken jublar! Ramy är befriande i hela sin utstrålning. Hårdrock och eld, men med stor värdighet och med ett djup som knappast förstås av de flesta av oss.
Safoura Safavi sjunger låtar som är förbjudna att spelas i Iran. (Foto: Peter Bohlin)
Safoura Safavi: Helvete vilken cool brud. Jag har sällan i mitt liv stött på en mer självklar artist. Cool, stolt, öppen, glad, närvarande, levande. Allt samtidigt i en väl avvägd men fullständigt naturlig förening. En frisk fläkt under kvällen var alla Safouras framträdanden med sin lekfulla men tunga reggea, sina språkcocktails, politiska budskap och sin fantastiska röst och energi.
Extra bonus var verkligen när hennes syster Melody kom ut på scenen och de två framförde en låt i total syskonsynk!
Ramy Essham, sjunger för att angripa regimen i Egyptien utan att använda våld. (Foto: Peter Bohlin)
Men jag måste ändå säga att kvällens exklusiva extranummer där Safoura ensam med sin gitarr sjunger sin kärlekssång till Sverige tog priset. Då kom tårarna i mina ögon och allt liksom föll på plats. Att vi alla finns och ryms här i vårt avlånga land.
Jag skulle kunna skriva så mycket mer. Men jag ska stanna här. Jag har i kväll fått uppleva stor kraft, mod och kärlek men framför allt ödmjukhet.
