För det första skall sägas att mina förväntningar på den här konserten inte var särskilt höga. För mig är Thåström en ikon, en idol sedan barnsben då jag på mitt flickrum slaviskt lärde mig alla texter utantill och dyrkade Ebba Grön liksom Imperiet. Jo, även tidigare Thåström funkade men sen svalnade intresset från min sida.
Den senaste plattan har jag lyssnat igenom och funnit tämligen ointressant, något blasé och lite släpig förutom några spår där det glimmat till som förr men med ett nytt djup. Så det är med förvåning som jag kan säga att jag verkligen njöt av att höra de nyare alstren i kväll.
Thåström med sitt specialbyggda mickstativ. (Foto: Morgan Jansson)
Svandammshallarna är fulla av förväntansfulla människor i varierade åldrar. Det är intressant att se så många olika sorts människor på samma plats. Ingen röd tråd alls i publiken, det är min första tanke. Sen förväntan, och applåderna när vi tror att han ska komma upp på scen. Med det dröjer...som det ska göra. Inte så länge men ändå. Rätt ska vara rätt. Sen kommer han upp. Iklädd, vita byxor, svart tröja, vit väst, vit kavaj och svart hatt. Tremannabandet helt rätt placerade som i en trekant runt frontfiguren.
Niklas Hellberg spelade piano. (Foto: Morgan Jansson)
Första låten är "Långsamt genom stan". Det är en bra öppning, Thåströms visar från start på sin teatraliska utstrålning och majestätiska galenskap. Handen åker upp och fingrarna på vänsterhanden spelar i luften. Han liknar på nåt sätt en fågel tänker jag. En pelikan blandat med stormfågel och lite som en korp samtidigt. Märkliga tankar flyger genom mitt huvud när jag sugs in i hans värld. Låtarna kommer tätt ihop, inget mellansnack. De första tre-fyra låtarna känns mycket nära.
Pelle Ossler på gitarr. (Foto: Morgan Jansson)
Folket är på, men sen blir det en period av lite stiltje. Jag befinner mig på läktaren i mitten av lokalen. Man kan se och känna att det nog pågår något mer intimt framme vid scenen men här bak snackar folk med varann och dricker öl. Just när jag själv börjar tröttna så vänder det. Kavajen har åkt av, så även västen. Gitarren har åkt på och hatten sitter där den ska. Han sjunger "Alltid va på väg", redan i introt uppenbaras den snyggaste ljuseffekten på hela giget.
Som ett takfönster ovanför bandet där dagsljuset strömmar in på scenen, som om solen skiner in rakt på oss alla. Jag tillåter mig nu att sugas in i en till synes psykadelisk värld och jag inser att det är jag som väljer hur mycket jag ska "känna" i kväll. För allt händer där på scenen, vill du så kan du ta del.
Thåström visade prov på sin tetatraliska sida. (Foto: Morgan Jansson)
Pojken på scenen prackar inte på sina känslor på nån, pratar inte mellan låtarna och flörtar inte med publiken. Men han ger något där uppe och om du tillåter dig själv så kan du vara med, mitt i galenskapen. Det är trollbindande, intimt och känslosamt. Och det som var trist en stund är roligt igen. Roligt är också att titta runt i publiken och se gubbar i 60-årsåldern som med handen i vädret sjunger med i texten "Slickar i mig det sista" som om det är det sista de nånsin kommer att slicka i sig och även att se de skjortklädda kostymnissarna som revoltlikt headbangar i takt till "Österns röda ros".
Jag föredrar deras ogenerade närvaro framför de 30-åringar jag ser som lider av vår tids största folksjukdom "jag måste spela in allt jag uplever på min iphone och lägga ut det på fb så att alla kan se hur awesome detta är".
Ljuseffekterna var stundtals fantastiska. (Foto: Morgan Jansson)
Sista låten innan de går av scenen är "St Ana katedral", ett bra val tycker jag. Allt Thåströmskt finns i den texten, han själv dansar som en sprattelgubbe på scenen och publiken jublar. Han vinkar, de vinkar, han går, de står kvar. De applåderar, länge, så länge att man börjar undra... kommer han? Och så klart gör han det. Han kommer och kör en låt till, går av igen, kommer in igen och kör inte mindre är tre till låtar för en publik som nu är vaknare än på hela kvällen.
Näst sista låten är "Kriget med mig själv", det är festivalstämning, det är liksom åhhh, wow, ni vet så bra. Hade jag valt hade de slutat där, men de spelar en låt till. "Kom med mig", inte lika nära, inte lika bra, synd, men i slutändan måste jag säga att jag är överraskad. Han har "det" kvar det som han alltid har haft, och jag ska inte döma ut något av hans material igen innan jag hört det live. Det är väl så med vissa artister, att de är just artister. Och med äkta artister så ska alla sinnen vara påkopplade när man njuter dem.