Han kommer in, tittar rakt framför sig och ser lite spänd ut, eller butter, eller nervös. Eller vad är det för känsla som finns där i honom när han kommer in? Svaret på frågan är inte det viktiga. Det viktiga är att ALLA undrar. Han har redan vid sin entré fått oss på spänn. Vi sitter där, funderar och känner lite osäkerhet inför denne omtalade figur som nu finns här i rummet med oss. Torsten Flinck.
För vissa är han känd sedan länge, kanske mest som skådespelare. För andra känd från Mello där han barfota "reste sig igen" och vann eller försvann i det svenska folket hjärta. Sen börjar han sjunga.
Det var fullt till sista plats på Kulturoasen. (Foto: Morgan Jansson)
Jag har inte lyssnat mycket på plattan. Kanske en gång. Det jag då reflekterat över är hur smärtsamt raka och ärliga texterna är och tänkt att jo, det vore kul att se honom live. Men jag trodde inte att det skulle vara en så stark upplevelse som det faktiskt var. Jag kom lite sent men lyckades få en plats långt framme vid scenen trots att det var fullt i lokalen. Jag ser honom på nära håll och kan se svetten i hans panna redan när han tar i ordentligt på den första låten.
Det går rakt in. Han blundar mycket, men så tittar han upp och möter blickar i publiken. Han uttalar orden som om de kommer djupt inifrån. Han sjunger vissa fraser varsamt men brister i nästa fras plötsligt ut i hjärtskärande brölanden som får damerna på första raden att antingen le nervöst eller att titta sig omkring för att se hur andra reagerar. Alla reagerar, det är ett som är säkert.
Legendariske gitarristen Kenny Håkansson från Kebnekajse kompade Torsten Flinck på söndagen. (Foto: Morgan Jansson)
Efter applåderna så kommer det diverse rim och ramsor som tas emot med mer applåder. Jag slås av att han faktiskt känns hyllad. Jo, det är inte bara sådär som det kan kännas när ett bra band lirar, det är nåt mer. Närvaro av allvar, men med en udd av humor som låter oss skratta ut lite när det varit spänt en stund. En väl avvägd föreställning där man inte kan avgöra om det är repeterat eller ej. Oavsett så är det bra, det måste jag säga. Kompad av ingen mindre än Kenny Håkansson så levererar Torsten känslor och försätter sin publik i en nervkittlande stämning.
Jag sitter länge och iakttar hans ögon. De är ömsom halvöppna och vända inåt för att sedan öppnas helt och vända sig ut mot sin publik. Han ser vissa stunder nästan drogad ut och nästa sekund vaket alert och med djävlar anamma i blicken. Många gånger under konserten åker handen upp och han gör det för hårdrocken så vanliga djävulstecknet. Under en låt i mitten av konserten så börjar han dansa runt i sina raggsockor med handen i vädret. Då ser han mest ut som en ung punkare från 80-talet med revolt i blicken och frustration i kroppen.
Torsten och Kenny på Kulturoasens scen. (Foto: Morgan Jansson)
Men sekunden efter sitter han stilla, en äldre man som efter ett hårt liv med mycket lidande fått insikter, stora insikter som han nu delar med oss. Och jag är tacksam. För jag känner att det är ärligt, och jag har svårt att värja mig. Vissa ord och fraser går så rakt in att det bara är att tacka och ta emot när den första tåren trillar ner för min kind. Och sen, efter applåden så drar han nåt halvgrovt men kultiverat skämt som för att skydda sig mot de starka känslorna som uppstått i rummet.
Ja, vad ska man säga. Jag har skrivit en hyllning till Torsten Flinck. Det trodde jag banne mig aldrig att jag skulle göra. Men jag tycker faktiskt att gubben har nåt alldeles extra.
Tack Torsten och tack Kenny för en finfin söndagskonsert på Kulturoasen!
/Nanna Sveinsdóttir
