Trots tråkväder och parkeringskaos så fick Gipsy Kings solen att lysa över Fyrishov när man invigde sin europaturné.
Inramningen till Gipsy Kings enda Sverigekonsert kunde ha varit bättre. Uppsalavädret visar sig från sin allra sämsta sida med ymnigt snöblandat regn.Det är parkeringskaos och jag får parkera bilen en bra bit från Fyrishov och innan jag kommit in är jag både lite våt och frusen. Jag undrar lite om den rätta stämningen verkligen kommer att infinna sig.
Foto: Morgan Jansson
Men när Gipsy Kings inviger sin Europaturné så är det genast tydligt att det inte finns någon anledning till oro. Den mycket blandade publiken är med från första ackordet och det klappas, dansas och sjungs i hela lokalen.
Till och med den medelålders mannen bredvid mig, korrekt klädd i kostymbyxor, scarf innanför skjortkragen och med händerna över bröstet, tar små försiktiga danssteg.Killen framför mig försöker filma de första numren, men han kan inte låta bli att dansa och det finns ingen bildstabilisering i världen som kan rädda den skakiga filmningen.
Foto: Morgan Jansson
Gipsy Kings är här som en del av Uppsala Internationella Gitarrfestivals 10-årsjubileum och även för att presentera sin Grammyvinnande skiva Savor Flamenco från 2013, deras första studioskiva på sju år. De består av två brödraskaror från södra Frankrike med romskt påbrå som växt upp med spanska föräldrar och katalansk kultur.
Båda syskonparens pappor är kända flamencogitarrister och under sjuttiotalet spelade de mer traditionell spansk gitarrmusik.
Foto: Morgan Jansson
Trots viss framgång med ett poppigare anslag var det var först i mitten på åttiotalet när de träffade producenten Claude Martinez som det tog fart på allvar. Gipsy Kings har hunnit sälja tjugo miljoner skivor över hela världen och är det bäst säljande icke-engelskspråkiga bandet i USA.
Att arrangören Klaus Pontvik lyckats få dem att komma till Uppsala för turnéstarten är imponerande, och kanske den slutliga bekräftelsen på att Uppsala nu etablerat sig på gitarrkartan.
Foto: Morgan Jansson
Konserten håller på i dryga en och en halv timme och även om jag tidigare på dagen varit lite fundersam på om det skulle bli lite enformigt så är det inget jag funderar på under själva konserten, det är fest, alla dansar, ingen står still. Och trots att det förekommer ett ganska stort antal instrumentala låtar så är publiken lika engagerade ändå.
Kanske är det så att själva musikformen gör att även de som inte är så gitarrintresserade kan ta till sig spelskickligheten i det formatet. Även kompbandet får ta plats och göra några kortare solon, något oväntat är det basistens funkiga bassolo det nummer som river ner kvällens högsta spontana applåder.
Foto: Morgan Jansson
Men i ett lugnare parti i slutet på första timmen så sänks tempot lite och det funkar inte riktigt lika bra. De som har sittplatser närmast framför scenen sätter sig ner och trots upprepade försök från bandet att få dem att resa sig igen, så är de svårflörtade och sätter sig snart igen.
Det är nog första konserten jag varit på där det är mest drag längst bak i lokalen, här dansar gammal som ung, och det är omöjligt att inte ryckas med av rytmen och publikens genuina glädje. Arrangören Klaus Pontvik själv dansar runt bland publiken med ständigt leende, det är honom förunnat.
Konsertens sista ordinarie låt är monsterhiten Bamboleo och då är det absolut ingen som sitter ner. Alla dansar och sjunger med och det känns som konsertens kulmen. Ända tills kvällens enda extranummer Volare drar igång vill säga, då gungar hela Fyrishov och allsången borde höras in till Äventyrsbadet. Sammanfattningsvis kan man säga att Gipsy Kings bjöd på fiesta och en skymt av solen när det är som mest tråkväder.
Tack för det!
