Under fredagseftermiddagen höll den legendariske rockfotografen Henry Diltz ett av veckans flera föredrag om historierna bakom bilderna. Det är i samband med Uppsala Internationella Gitarrfestival som Diltz förutom föredraget ställer ut fyrtiotalet bilder i utställningen Backstage Legend på Uppsala Konsert och Kongress.
Diltz en man med båda fötterna på jorden, ödmjuk och med glimten i ögat öppnar sitt föredrag genom att berätta om varför hans intresse ökade från första gången han tog upp en kamera under 60-talet och knäppte en bild: på grund av det underbara i att visa dessa bilder i slide-shows för sina vänner.
Henry tar minst 200 bilder om dagen med sin vardagskamera. (Foto: Peter Bohlin)
”Help me, I’m a fence” Den första bilden som dyker upp i slide-showen är en bild på en blomma, en närbild kort och gott, med kort mustigt skärpedjup. En bild som säkerligen alla fotografer helhjärtat kan säga att de någon gång har tagit. Därefter följer bilder på vänners flickvänner, groupies och staket. Diltz berättar att han ofta brukade sitta i bilen med vänner och se flera motiv passera, men just den här gången, när staketet med texten ”Help me, I’m a fence" kördes förbi. Skrek Diltz åt chauffören att stanna så att han kunde gå ut och ta en bild.
Henrys första musikrelaterade bild togs på Stephen Stills. (Foto: Henry Diltz)
”Ville visa hur stor tavlan i bakgrunden var” Den första musikrelaterade bilden tog Diltz på sin goda vän Stephen Stills tillsammans med bandet Buffalo Springfield. Stills drog med Diltz en dag när han skulle möta upp resterande i bandet och när Diltz sedan var ute och fotograferade en muralmålning öppnades helt plötsligt bakdörren och ut kom hela gänget. För att kunna visa hur stor muralmålningen på väggen bakom dem var bad Diltz bandet att ställa upp sig och i denna stund föddes nog hans karriär som fotograf. Även om det skulle dröja en längre tid tills han förstod det själv.
Henry Diltz intervjuas av Uppsalanyheters Anna Westin. (Foto: Peter Bohlin)
Senare ringer nämligen en tidning upp och ger honom en förfrågan om att få köpa bilden för 100 dollar. Detta var bara ett av många samtal som Diltz skulle komma att få i sitt kök hemma i Laurel Canyon. Bland annat får han jobbet som fotograf till gruppen The Monkees, samtidigt som han också finner ett nytt partnerskap i den grafiska designern Garry Burden.
”200 albumomslag” Tillsammans med Burden levererar duon uppemot 200 albumomslag. Ofta var det slutgiltiga albumomslagen aldrig av den bild som var tänkt från början utan bilder som tagits slumpmässigt. Ögonblick fångade i stunden. Något som Diltz väljer att just betona, ögonblicken.
Henry Diltz tog en selfie med Paul och Linda på 60-talet. (Foto: Henry Diltz)
För det är det som Diltz följande bilder handlar om ögonblicken, att vara där i stunden och kunna föreviga känslan som avspeglade sig på platsen just där just då. Diltz beskriver sitt jobb eller snarare sin livstil som fotograf till att ha ett frikort in till människors liv. För honom var dessa artister, dessa legender som vi idag ser som dåtidens rockstjärnor, hans vänner.
Diltz var flugan påväggen, den osynliga som samtidigt syntes och just därför har kunnat bevara ögonblicken till vår beskådning idag. Joni Mitchell, The Rolling Stones, Neil Young och David Cassidy med flera, alla var de hans vänner och alla är de våra älskade rocklegender.
Mer om Henry Diltz på nedanstående länkar:
https://www.morrisonhotelgallery.com/photographer/default.aspx?photographerID=9
