Skriv ut denna sida
Hellsingland Undergrounds femte album. (Foto: Pär Dahlerus) Hellsingland Undergrounds femte album. (Foto: Pär Dahlerus)

Recension: Hellsingland Underground - A hundred years is nothing

2019-11-23 - 23:55

Det råder väl inga större tvivel om var Hellsingland Underground har sina rötter, i Hälsingland förstås. Bandet som bildades redan 2006 släppte sitt femte album för ett tag sedan.

 

Albumet har fått titeln "A hundred years is nothing". Det märks att Hellsingland Underground har sugit åt sig influenser från många håll. Deras tidigare fyra album har haft mer tydliga influenser från amerikansk sydstatsrock som till exempel Allman Brothers. Visst finns den amerikanska roots-rocken fortfarande där i botten, men den har bäddats in i ett poppigare och i viss mån mer progressivt sound.

 

Den musik de gjort på det nya albumet har fått en större rymd i ljudbilden. Keyboards och syntar har fått ta större plats än vad gitarrerna gjorde på de tidigare albumen. Det är mycket välproducerat men i och med det har de också i viss mån tappat lite av den mer rockiga nerven från de tidigare albumen. Visst har albumet ändå något speciellt med många fina kompositioner av hög och jämn kvalité. Avslutande "Bloodlines" är en av mina favoritlåtar. Här hör jag toner som får mig att tänka på både Pink Floyd och Elton John.

 

Hellsingland Underground är definitivt ett band med stor potential och att räkna med på den svenska rockscenen.

"A hundred years is nothing" är ett mycket bra album som ändå kanske skulle ha mått bra av en lite skitigare produktion som givit albumet mer nerv.

 

Mitt betyg blir av den anledningen "bara" 7/10.

 

Pär Dahlerus
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Recension: American Aquarium släppte nyligen sitt album Lamentations. Ett album som vinner i längden även om det ännu inte riktigt lyft hela vägen för min del...

Recension: Det talas ofta om årets bästa album. Jason Isbell och hans band the 400 Unit med albumet Reunions, som släpps på fredag den 15 maj, aspirerar på titeln enligt min bedömning. Fast det är klart, inte ens halva detta olycksaliga år har passerat ännu och det är kanske bäst att vara försiktig.

Recension: New Dime Collectors är ett band som bildades i Skåne 2016. Bandets fyra medlemmar har lite olika musikaliska bakgrunder. Vilket ger deras musik en speciell krydda.

Recension: De tre artisterna och låtskrivarna Lynne Hanson, Jono Manson och Dave Greaves har nyligen släppt varsitt album av genomgående hög kvalité. Enligt min mening förtjänar de alla tre att uppmärksammas mer, för ingen av dem är nog så värst kända för en bredare publik. Lyssna på deras musik så har ni chans att upptäcka några riktiga guldkorn.

Recension: När Pelle Ekerstam tidigare släppt musik på engelska har han gjort det under sitt alter ego A Beautiful Friend.

Recension: I september 2019 släppte Anders F. Rönnblom sitt förra album, Blärk! - Nya Fosterlandssånger. På fredag 24 april kommer uppföljaren Blärk! – Ballader och Mysterier. En uppföljare så stark att det är frågan om den inte överträffar den förra utgivningen.

Recension: Malla Motel är Mats Ronanders nya album som släpps idag, den 3 april.

Recension: Kanadensiska Basia Bulat, med rötter från Polen, har nyligen släppt sitt femte album, Are you in love? En fråga som hon kanske ställde till sig själv, när hon för en tid sedan hittade kärleken igen.

Recension: Den begåvade gitarristen Sonny Landreth har nyligen släppt sitt album Blacktop Run. Albumet är Landreths elfte studioalbum sedan debuten 1992.

Recension: Conny Bloom har i dagarna släppt sitt andra album med texter på svenska. "Game! Set! Bloom!" som är en mer än värdig uppföljare till albumet "Fullt upp" som kom 2016.