Skriv ut denna sida
Slowmans nya album "En romantisk idiot" (Foto: Pär Dahlerus) Slowmans nya album "En romantisk idiot" (Foto: Pär Dahlerus)

Recension: Nytt album med Slowman

2019-09-03 - 00:45

På fredag 6 september släpper Slowman sitt nya album "En romantisk idiot". Uppsalanyheters skribent Pär Dahlerus har lyssnat på albumet samt fått en pratstund inför skivsläppet med Svante "Slowman" Törngren.

Låtskrivaren, sångaren och gitarristen Svante "Slowman" Törngren har tidigare främst skrivit musik på engelska. Det nya albumet är dock på svenska.

- Tidigare har jag i huvudsak skrivit på engelska. Det kändes då naturligt eftersom den musik jag växte upp med under 60- och 70-talen var mest på engelska och har påverkat mig. Det har funnits ett motstånd hos mig att skriva på svenska, men nu när jag väl gjort det så känner jag en större frihet att skriva på mitt eget modersmål. Det är lättare att uttrycka sig på ett sätt som man verkligen menar.


Svante berättar för mig att skivan är, precis som jag uppfattat den, både en skilsmässoplatta och en kärleksplatta. För några år sedan tog ett tjugoårigt äktenskap slut.

- I samma veva slutade jag också att jobba med en kollega som jag jobbat tillsammans med i fem år. Mitt gamla band upplöstes också. Det blev många uppbrott.

Sedan dess har Svante både träffat sin nya kärlek och satt ihop ett nytt band med Michael Wall på trummor och Markus Gahnfelt på bas.

- Nu känner jag att jag har fått ny energi på alla sätt, vilket smittat av sig på det nya albumet.

"En romantisk idiot" är verkligen ett omväxlande album.


Låtarna i korthet:

Öppningsspåret "Glamourhippie från Örebro" handlar om Svantes nyfunna kärlek. Låten sprudlar av energi och lycka. Det är en riktig soul-rock rökare med snygga små wah-wah solon på gitarren. Det sköna blåset av Richard Forss på saxofon och Alexander Ödeen bidrar till soulkänslan. Katarina Byman Segers körsång likaså.


"En romantiskt idiot" följer sedan och det höga tempot och energin är kvar. Richard Forss saxofon-spel ökar känslan av en tidig Springsteen-låt. I texten finns det både spår av uppbrott och nyfunnen lycka.


"Tre nätter i Berlin" är en skön rock-ballad med en hel del Dan Hylander känsla tycker jag.


"På andra sidan stan" är ytterligare en ballad som handlar om saknad.


"04:23" är den typiska tid då man ligger vaken, grubblar och väntar på tidningsbudet. Detta har Slowman fångat väl både i text och i den sköna jazziga bluesen.

"Det enkla livet" är en klassisk blues med riktigt skönt slidespel av Svante. Texten handlar om hur prylarna styr våra liv och hur svårt det enkla livet kan vara.

 

 DSF8269-003

Michael Wall, Svante "Slowman" Törngren och Markus Gahnfelt. (Foto: Pressbild)


"Stockholm Blues" är en tyngre blues om hur staden förändras. Tunga gitarr-riff och ett skönt gung.


"Frånvarons makt" är också en slags blues i skönt J J Cale liknande gung. Texten kan handla om uppbrott men troligen om en frånvarande förälder.


"En förlorad värld" handlar om orättvisor och otrygghet i samhället och jordens sinande resurser.


"Aldrig ensam igen" är en skön ballad med Chris Isaak liknade gitarrer och ett drömskt sound. Låten ger mer positiva vibbar igen.


"Kärlekens osynliga hand" är en fin kärleksballad med Eldkvarn-känsla.


Jag tycker verkligen att Slowman har hittat hem med detta album. Både texterna och de fina melodierna imponerar. Det snygga och skickliga gitarrspelet finns där men tar aldrig över i några längre soloutflykter. Istället glimrar små snygga solon och riff till då och då.

Gitarrspelet finns förstås med hela tiden men dominerar inte utan är som en tajt enhet tillsammans med de andra musikerna. Personligen kanske jag skulle velat ha lite fler solon, för Svante "Slowman" Törngren är ju en så skicklig gitarrist. Faktum är att Svantes röst påminner mig en del om Mats Ronander, som dessutom också är en skicklig gitarrist som oftast inte heller låter sin gitarr dominera så mycket.


Jag tycker mycket om albumet "En romantisk idiot" och tycker att Svante "Slowman" Törngren ska fortsätta att skriva musik på svenska för det gör han så bra.


Mitt helhetsbetyg blir 9/10.

 

Pär Dahlerus
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Recension: För ungefär ett år sedan släppte Lars Bygdén sitt mästerverk Dark Companion, jag gav det högsta betyg 10/10 och utnämde det till ett av 2018 års bästa album (se länk efter denna artikel).

Recension: Jazzsångerskan Isabella Lundgren tolkar Bob Dylan på sitt nya album Out of the Bell Jar. Visst går hon utanför sin egen säkerhetszon, men som hon gör det. I varje ton som hon sjunger kan man höra hennes kärlek till Dylans texter och musik.

Recension: Hannah Aldridge som härstammar från musikmeckat Muscle Shoals, Alabama är en flitigt turnerande artist som dessutom ofta besöker Sverige. Hon är en fantastisk liveartist. Det känns därför passande att hon nu givit ut sin första liveskiva "Live in Black and White".

Recension: När de båda musikerna från Senegal Lamine Cissokho (bor i Sverige), och Manish Pingle möttes uppstod både vänskap mellan dem och ljuv musik.

Recension: Rag-And-Bone med rötterna i Skåne har nyligen släppt sitt fjärde album, How long is the dark?

Recension: I nästa vecka, den 27 september, släpper rockpoeten Anders F Rönnblom sitt 27:e studioalbum. Han kallar det för Blärk! - Nya Fosterlandssånger.

Recension: Lars Brundins andra album, Kostymer, släpptes den 30 augusti. För några dagar sedan hade jag inte hört talas om Lars Brundin. Redan det smakfulla omslaget bådade gott, samt att skivan är utgiven på Rootsys label, en kvalitetsstämpel i sig.

Recension: Robert Randolph & The Family Band har nyligen släppt albumet Brighter Days. Ett album fullt med soul, funk och blues kryddad av en stor nypa gospel.

Recension: Gitarristen Freddie Nyström har tillsammans med sin kvartett nyligen släppt albumet Nya vägar med blues på svenska.

Recension: Wilder Woods självbetitlade album är en debut, men ändå inte, för artisten som döljer sig bakom namnet.