Skriv ut denna sida
John Hiatt och Allen Finneys nya album. (Foto: Pär Dahlerus) John Hiatt och Allen Finneys nya album. (Foto: Pär Dahlerus)

Recension: Roots-Americana från olika världar

2018-11-13 - 01:35

Två album, två amerikanska artister med stora likheter men ändå från två olika världar, Allen Finney och John Hiatt.

 

Den sedan ett trettiotal år i Sverige bosatta amerikanen Allen Finney har nyligen släppt sitt album "Salt Breeze with Kites" Allen Finney är ett välkänt namn i Stockholms blueskretsar. Visst har det nya albumet en hel del inslag av blues, men i huvudsak skulle jag vilja kalla det för Roots-Americana. Albumet består av elva originallåtar av Finney, en av dem skriven tillsammans med den bortgångne och saknade artisten Sven Zetterberg.

 

Albumet är utgivet på det lilla bolaget MoJo Music. Allen Finney som sjunger, spelar gitarr och munspel får hjälp av ett gäng duktiga svenska musiker. Gitarristen Christer Lyssarides har en mycket framträdande roll med sitt fina och känslosamma spel. Albumet är mycket välproducerat av Robert Ivansson som också spelar bas och sjunger lite körsång tillsammans med Mona Johansson, Jana Persson och Charlotte Berg. Alla medverkande musiker gör bra insatser. Musiken är skönt "laidback" och håller en hög internationell standard.

 

Finney har en skön och perfekt passande röst för denna typ av musik. Musikaliskt tänker jag på J.J. Cale, Guy Clark eller varför inte John Hiatt. Särskillt John Hiatts nya album "The Eclipse Sessions" påminner faktiskt en hel del om Finneys fina album. Jag antar att en internationellt etablerad musiker som John Hiatt har en betydligt större budget i ryggen. Trots det så håller Finneys album minst lika hög klass.

 

Hiatt har fått mer patina och heshet i rösten vilket inte alls gör något. Däremot låter rösten lite ansträngd när han tar i lite mer. "The Eclipse Sessions" är liksom Finneys album "Salt Breeze with Kites" ett mycket skönt album i samma kategori av Roots-Americana.

Allen Finney och John Hiatt påminner också en del om varandra röstmässigt. Finneys Americana har mer blues influenser medan Hiatts innehåller lite mer country.

 

Det är två väldigt sköna och bra album som jag har lyssnat på. Väldigt harmonisk och skön musik. Faktum är att Hiatts låt "Over the Hill" också påminner om J.J. Cale och gitarristen lika gärna kunde ha varit Christer Lyssarides som Hiatts gitarrist Yates McKendree.

 

Jag tycker mycket om båda albumen som ligger väldigt nära att få full utdelning. Mina båda betyg hamnar på 9/10.

 

 

Pär Dahlerus
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Recension: Den israeliska världsbasisten Avishai Cohen har nyligen släppt sitt 17:e album som bandledare. Albumet som heter Arvoles är inspelat i svenska Nilento studios. En studio som kommit att bli en favoritstudio för Cohen.

Recension: Martin Engström som han egentligen heter spelade bas i John Lindberg trio i nio år. Som Martin Riverfield tillsammans med sitt band The Wheels of Fortune har han nyligen släppt sitt tredje album sedan 2013.

Recension: Mai Leisz skriver på skivans konvolut att hon genomgått flera förändringar. Metamorfos betyder ju just omvandling eller förändring.

Recension: Både Steve Earle och hans son Justin Townes Earle har nyligen släppt var sitt album.

Recension: Daniel Norgren har nyligen släppt sitt åttonde album, Wooh Dang. Det har hunnit gå 12 år sedan det första albumet släpptes.

Recension: Den finlandssvenske artisten Fredrik Furu har gjort ett riktigt fint popalbum. Soundet är modernt och fräscht.

Recension: På sitt första gemensamma album som de kallar Duet, får vi lyssna på mästerligt spel av Emil Ernebro på gitarr och Filip Jers på munspel.

Recension: Uppsalanyheters skribent Pär Dahlerus upptäckte nyligen äkta "outlaw-country" i Stockholm av en ren slump. Han gillade vad han hörde och det ledde till denna artikel och skivrecension.

Recension: Den 73-årige legendariska gitarristen Robin Trower har i dagarna släppt sitt nya album "Coming closer to the day".

Recension: Rustin Man eller Paul Webb som han egentligen heter har nyligen släppt sitt andra album under namnet Rustin Man. Det tog 17 år mellan de två albumen.